Vi får se? Efter femte arbetsdagen (på vårdavdelning, ovanligt man gör så många dar i rad där, jag vet…) var jag tämligen mör idag. Men cyklade till gymmet i gamla arbetsplatsens källare och gjorde ett 30 minuters pass. För att riktigt köra ut max.
Vårdjobbet är så mångfacetterat så folk baxnar när de får veta. Så mycket vi kan, hinner, tar ansvar för. Ujuj.
Fötterna applåderade nöjt när jag var nära hemmet.
 
Väl hemma möttes jag av nystädat, dukat bord, struken duk, levande ljus och tre enorma mörkröda rosor! (De betyder  nåt, tre röda rosor.)  Maken bjöd på stekt lax, ris, grönsaker och tillbehör när jag duschat. Från vardagsrummet svagt latinobossa-skivan med portugisiske Guilberto, Getz och den är väl en av världens mest köpta och älskade skivor. Den med ” The Girl from Ipanema” ni vet?
Vilket välkomnande! Han förstår hur sliten jag är av denna vecka och helgen innan var jag ju i Göteborg på clownkurs, så ledig dag minns jag knappt när det var. Att man flyttar hela jobbet efter 30 år nåt, är heller inte så vanligt.
 
Låt mig bara säga: Min arabiske man som är nästan tio år yngre är den mest naturligt jämlike jag träffat på, ever in my long life! (Där fick ni med fördomar!)
Vi delar verkligen på allt hemma, utan minsta konflikt, irritation. Han är så god, klok, intressant, glad, hjälpsam och tar fram det absolut bästa i mig. Låter mig mentalt växa, utvecklas, uppmuntras. stimuleras. Vi har så roligt, samspelt, är varandras stöd. Jag han är mitt allt och faktiskt den enda jag har i hela världen. Utan honom är livet totalt…näe. Han är trygghet för mig.
OCH: jag är värd ha fått en sån man om än sent i livet. Ge inte upp ni som ej har nån. MEN byt typ, då lyckades jag.
 
Nån sa på jobbet idag: ”Du kan väl det (nåt) – du är ju kvinna” haha, ”jaa det syns på lönekuvertet” ville jag säga.
Men först nu börjar vi få upp lönen om man jämför med hur det varit… Som ensamstående på 80-90-talet var det verkligen tufft ekonomiskt för min del. Jag hade t ex första bilen ihop med min man -99. Annars cyklade jag jämt. Bodde i ettor mest. Bakade, stickade, lånade böcker. Vände på varje krona.
Men lite resor unnade jag mig,det var allt. Nåt måste man ha.
 
November snart. En av mina favvismånader. Har ni sett att himlen är i rosa- blå stråk runt-18- tiden?
Novmber: lugnet innan hysteriska juleländet (jag jobbar jämt julen, frivilligt). Jag fyller år i november och det är ett steg närmre döden, och ett steg närmre pension haha. Vad är positivt negativt i det,haha. Gissa.

Ja ja vi ska va såå evigt unga. Såg TV ”Debatt” om plastikoperationer igår. Alltså jag VILL släta ut, uppåt… men se ut som en sån där om läpparna, som man har när det är stopp i vasken, handfatet, rött gummi med träkäpp på. Med utåtvrängda läppar, det är ju helt vulgo-horribelt!
Men unga white trash-tjejer opererar sig och hur har mamsen och pappsen råd?
 
Nu ska jag bara göra och mejla in en komikeranalys inför en stand up- kurs i Stockholm om två veckor. Ska bli så roligt.
Åka ”hem” till Stockholm, underbart. För övrigt nu njuta av lata helgen hemma. Skriva lite krim inför en deckartävling, fast det mesta är redan gjort. Jag är väldigt disclipinerad,strukturerad inom mitt ensamjobb som skribent.
Ang. min och makens duo sköter jag ideér, nätverkande, bokningar, PR, presskontakter, ev.gager/fakturor,logi,  affischer, foton, kläder, alla texter till låtar, program. Han ”bara” spelar och sköter ljud. Vilket inte är så bara…
Vi är också kommunanställda båda på 100 % resp. 95%. Ingen kan leva på sin konst idag – trots att det är en borgerlig regering.
 
Så om ni ser oss på OK, Q8 o dyl. i framtiden, bil med våra namn samt loggan (en elgitarr och en skorpion) så kom fram och säg: HEJ!  
Ha ett fortsätt underbart liv vänner, ta hand om er fötter, kollegor, livet och våga ta språnget. Till det ni drömt om.