Applåderna från de 350 ombuden och gästerna som fyllde möteslokalen i Älvsjömässan rungade med närmast sovjetisk kraft, både inledningsvis och avslutningsvis vid det drygt 40 minuter långa anförandet.
Däremellan hann de applådera sisådär 18 gånger till. 

I den här gruppen är det inget tvivel om att Sahlin är populär. Och kanske är det hennes mer öppna och lyssnade ledarskap som burit frukt och uppskattas av de egna, något som framgick i en artikel om hennes ställning i SvD häromdagen, där ledande lokala S-företrädare talade uppskattande om hennes sätt att lyfta på taket i ett tidigare rejält toppstyrt parti.

Mona Sahlins öppningstal S-kongressen 2009.
Foto: Tobias Holmqvist

Mona Sahlins fokus, liksom kongressens, ligger på jobben. Partiet har lärt sig läxan av valmisslyckandet och lämnar inget utrymme för tvivel om vad som går först.  Det är också i dessa avsnitt, när hon talar om arbete, om satsningar på entreprenörer, utbildning och unga som hon känns mest engagerad.
Men även när hon prisar den svenska modellen, det facklig-politiska samarbetet  och löftet att återupprätta a-kassan som ska ge 80 procent till 80 procent  har rösten glöd – kanske för att responsen blir så omedelbar och positiv från åhörarna.
Starka applåder möter också avståndstagandet från Sverigedemokraterna, och löftet att skrota vårdnadsbidraget. Lite otippat jublar ombuden även över uppmaningen att lämna plats på rikdsagslistorna åt yngre ledamöter.

Sahlin brinner också för diskrimineringsfrågor, exempelvis förtryck av hbt-personer, något som också märks i det förslag till riktlinjer som ska antas efter att de 7,4 kilona med över 1000 motioner diskuterats klart.  Partiet intar en tämligen försiktig hållning mot det  kulturella förtryck av flickor och kvinnor som förekommer även i Sverige.
Men i  talet tog Sahlin avstånd från hedersvåld och religiöst förtryck, genom att särskilt nämna de mördade flickorna Pela och Fadime, samt Parwin Ardalan, den iranska kvinnokämpe som nyligen lyckades komma och hämta Olof Palmes pris.

Ett feministiskt parti, som S ska vara behöver inte bara tala om, utan aktivt slåss för kvinnors rättigheter, antingen det sker härhemma eller utanför våra gränser.  Sahlins markering behövs.  Inte minst för att vi nu har en utrikesminister som är demonstrativt och genuint ointresserad av halva mänskligheten. Sahlin nämnde undersökningen som organisationen Kvinna till Kvinna gjort rörande  Carl Bildts (M)bloggande där 1 inlägg av 500 nämner jämställdhet och hela 7 innehåller ordet kvinna.

S-kongress 2009 Älvsjömässan
Foto: Tobias Holmqvist 

I talet tog hon upp de sju områden som socialdemokratin ska lägga mest kraft på. Inte överraskande är det klassiska välfärdsfrågor, där hon tydligt markerade att hon inte står bakom förslaget till att dela på jobben eller korta arbetstiden, och att hon/partiledningen inte ser driftsformerna inom vård-skola-omsorg som det avgörande, utan kvaliteten. De ungas situation i familjer och på arbetsmarknaden är också ett område som ska vara på priolistan framåt, vilket är utmärkt. Det handlar om fattigdom och ojämlika uppväxtvillkor och om att ge de unga som nu är redo att kliva ut i livet snabb hjälp till jobb och utbildning.
Vilken sorts vinst som ska vara okej, hur friskolorna ska kontrolleras, om de överhuvudtaget ska finnas, hur mycket av skattesänkningarna som ska behållas, och hur snart man ska kräva lag om heltid är några av de frågor som ska upp till debatt och diskuteras av bland annat de 43 ombud som företräder Kommunal.
Det kan bitvis bli hårda tag, men det är väl meningen med möten som dessa – och ingen Göran Persson finns på plats, redo att köra över varje antydan till opposition.

– Jag har varit lite rädd för Mona Sahlin, erkände Norges statsminister Jens Stoltenberg som klev upp i talarstolen efter den isländska S-partiledaren och statsministern Johanna Sigurdadottir.  Hon har tagit över ett land som blivit bankrutt av finanskrisen, han är omvald och sitter säkert på ett stort antal oljemiljarder.
Men Jens Stoltenberg försäkrade att han under många år inspirerats av Sahlins politiska fingertoppskänsla och  prisade hennes långa erfarenhet. 
– Ni har klarat utmaningarna om arbetslösheten förut.  Johanna och jag är här. Och vi väntar på  Mona. 

Denna kongress nummer 36 i ordningen som nu invigts presenteras med krigsrubriker. Det ska handla om att Mona är piskad att vinna eller försvinna. Att det är ödesdagar som väntar. Och att hon i opinionsmätningar döms ut för att hon är både för diktatorisk och för otydlig på samma gång…
Om man ska gå på stämningen inledningsvis blir de här kommande dagarna ingen match för Mona. Men om hennes kampvilja räcker för att vinna väljarnas gunst om 324 dagar återstår förstås att se. Det är som bekant fler partier med i leken, så det här är bara början.