Förutom att laga mat, skriva om mat och äta mat är fiske något av det bästa jag vet. Antagligen för att det involverar att hämta sin egen mat direkt ur vattnet.
Dessvärre är jag en riktigt usel fiskare, min totala fångst (och då har jag fiskat många långa timmar) hade knappt räckt till en mindre fiskdisk ens. Men vad gör det, när man lever på hoppet?
Det spännande med fiske är just det att man aldrig vet vad nästa kast ska ge. Kanske är det just nu som det kommer att nappa?
Under Mälarens spegelblanka yta kan vad som helst döljas, och hamnar man bara rätt med draget kanske dagens middag biter: jag brukar drömma om stora gösar att panera i panko, abborrar att gräddkoka eller varför inte en liten bitig gädda att göra queneller av?

Fast de sällsynta gånger det börjar rycka i linan blir jag faktiskt livrädd. Va? Ba? Vad? Hur? Vad gör jag? Ofta drar jag in för hårt så att fisken sliter sig. Eller så har jag glömt tafsen så att linan bits av. Eller så håller jag själv på att trilla i under mina ansträngningar.
Och de gånger jag faktiskt får fisken i båten blir jag så förvirrad att jag glömmer vad man ska göra: jag fumlar med kroken, fingrarna halkar runt i gommen på den stackars flämtande fisken. Och har kroken tagit i ögat eller sitter på något annat sätt som ser ut att göra extra ont har jag gråten i halsen.
Ofta får då min godhjärtade man rycka in och befria både fisken och mig från våra plågor.

Och inte blir det bättre när det är dags att slå ihjäl fisken. Min mamma berättade en gång om första gången hon skulle nacka en höna: efter att ha stått och velat med en skarp kniv och en flaxande höna alldeles för länge tog hon sig samman och tänkte ”Jag kan ju inte bara skära lite” och skar av halsen med ett hårt snitt. Men jag har inte ärvt den beslutsamheten: jag slår bara lite. Jag knackar lite försynt på fiskskallen i stället för att drämma till med vedträt så det sjunger. Även där får min stackars man rycka in. Fast till och med han hade svårt att klå ihjäl sjukilosgäddan vi en gång fick upp. Hade jag varit vidskeplig av mig hade jag nog trott att den var odöd, för hur mycket vi än slog den i skallen vaknade den upp efter ett tag och då var den dessutom rättmätigt förbannad och gjorde sitt bästa för att bita hälsenorna av oss. Men det blev goda queneller av det!

Och det sista steget innan man kan njuta av själva fisken är det värsta: beredningen. Först ska det fjällas så att det yr över nejden. Hälften av fjällen hamnar i håret, de andra lägger sig innanför tröjan och hittas överallt flera dagar efteråt. Sedan kommer rensningen. Jag är inte känslig för blod, varken mitt eget eller andras, men det är verkligen en vedervärdig känsla att ta ur en fisk. Hala, kalla inälvor ska avlägsnas till katternas glädje. Gallan spricker givetvis trots att man tar det så försiktigt, försiktigt. Fingrarna är hala av fiskslem och givetvis börjar det då klia på näsan. Katterna slingrar sig kring benen och jamar som besatta. Och nu ska fanskapet fileas och byxas och gud vet allt innan man äntligen får pusta ut.
Hur jag än skär så blir det mer rens än filé och rätt vad det är så slinter jag, skär snudd på av mig tummen eller sticker mig på ett ovanligt vasst ben.

Efter en sådan pers brukar ofta resten av sällskapet tycka att det vore en fantastiskt bra idé att tillaga och äta upp fisken. Själv är jag täckt av slem och fjäll och blod och längtar mest av allt efter ett bad. Men visst.
Så jag panerar och steker och kokar potatis under svavelosande eder. Jag reder sås, dukar. Vi slår oss till bords.
Och vid första tuggan inser jag att det var värt allt slit och att jag redan längtar ut till nästa fisketur.