Jobbpusslets vinnare — och förlorare

Kaffedoften möter oss i dörren på Lindgården i Hultsfred. Snart är Monica i gång och serverar eftermiddagskaffet. Dag-
en innan jobbade hon  i hemtjänsten i Målilla.
– Det här är det bästa som jag gjort.
Hon sätter sig på knä bredvid en gammal dam i rullstol och fråg-
ar om hon vill ha saft. Frågan är fylld av omtanke. Vid kaffevagnen tittar Monica på en grön plastskiva som visar om någon ska ha mjölk eller socker och om någon har specialkost. När man byter arbetsplats ofta är sådana uppgifter viktiga.

Monica började halv tre i dag, tio minuter tidigare vände hon i dörren hemma. Hon hade glömt kortet där hon finns på bild med sitt namn. Monica tycker att det är viktigt att alla kan se vem hon är, hon möter nya människor varje dag.
Hon fick nytt jobb och kunde gå upp i tid tack vare Jobbpusslet, som är Kommunals metod att få koll på bemanningen.
Arbetsgivaren nappade på idén.
Numera går alla korta vikariat genom bemanningsenheten. Monica hade varit fast anställd många år i hemtjänsten när hon bytte till en tjänst i bemanningsenheten.
Hon lägger sitt schema på Internet, sedan ploppar ett sms upp som talar om var hon ska jobba.
På Lindgården tar personalen en kopp kaffe i köket. De berättar att det sparas in på vikarier. Just nu står två rum tomma, därför tar man in färre vikarier om någon blir sjuk. Det är ett resultat av Jobb-pusslet, liksom bemanningsenheten.

Caroline Ärleskog har fått färre timvik sedan
bemanningsenheten startade.

Flera i köket på Lindgården är skeptiska. Att det kommer nya vikarier hela tiden skapar oro hos de äldre, vissa släpper bara in personal de känner och det gör jobbet tyngre för den ordinarie personalen.
Monica håller inte med.
– Jag har inte märkt att de gamla tvekar. Är du glad, då är de glada. Jag känner mig trygg och proffsig, säger Monica, hennes ögon glittrar.
Och glad är hon varje dag för sitt nya jobb och för att hon slipper allt pappersarbete hon hade i hemtjänsten. Hon vill ägna tid-en åt de gamla och det gör hon nu på Lindgården när hon hjälper Maj Jonsson ut från allrummet.
I kväll arbetar Monica till nio, när hon kommer hem tar hon en kopp kaffe och försöker komma i säng i tid. I morgon börjar hon sju i Mörlunda och ska köra de två milen dit.

På förmiddagen fick timvikarien Caroline Ärleskog några timmar på Lindgården, tack vare att personalen, däribland Monica Carlsson, hade arbetsplatsmöte. Efter morgonpasset har hon cyklat hem igen. Vad hon vet nu ska hon inte jobba i morgon, fast hon gärna vill.
Hon hade kunnat gå in på timvik om hon inte missat sms:et när hon stod i duschen.
Trots att hon har utbildning till undersköterska, personlig assistent och körkort har hon hittills gått in färre timmar sedan bemanningsenheten startade. Caro-line har lagt sig tillgänglig både dag och natt fram till mars.
– Förr gick ekonomin runt, nu har det varit knappt. Jag har inte vetat hur det ska bli, haft en klump i magen, säger Caroline.
Nu har hon för första gången ansökt om a-kassa.
– Tidigare hade jag tätare kontakt med arbetsplatsen, då kunde jag gissa mig till hur det skulle se ut med jobb.
Ovissheten gör att hon sover dåligt, till och från har hon migrän. Hon går upp sex varje morgon för att vara redo. Men hon känner sig handlingsförlamad av att vara hemma och vänta.
– Jag kan gå här en hel dag, när jag ska gå och lägga mig kan jag komma på att jag varit ledig en hel dag men inte njutit av det.

Caroline söker jobb i andra kommuner och funderar på att studera.
– Jag vill inget hellre än att jobba. Jag kan aldrig slappna av, är aldrig ledig och privatlivet kommer i andra hand.