Det är ett sant tjänstemannasvar; att inte kunna se ödet för tusentals och åter tusentals människor och deras familjer. Krantz ser problemet som brister i ”tajmningen”.
Inte att anpassade jobb saknas och att sjuka med nedsatt förmåga inte kan konkurrera med friska arbetssökande på den öppna marknaden.
Inte att många saknar a-kassa och ställs utan inkomst redan första dagen Fk dragit sjukpenningen. Inte att rehabiliteringsresurser på Af saknas. Inte att familjer och barn kommer att fara illa. Inte att många mals ner psykiskt i processen när stämplingsdagarna går mot sitt slut, kapitalvarorna får säljas, besparingarna töms och till sist socialhjälp sökes.

Jag har försökt se de här tjänstemännen i ögonen när jag under senare år träffat dem på vårdcentralen, ofta tillsammans med den sjuke. De har något simmigt i blicken. De hänvisar till sin försäkringsläkare eller paragrafer, eller till en ny tjänsteman i en ständig omorganisation – så att ingen handläggare med egna goda ambitioner ska känna sig säker utan rätta sig i ledet.
Stackars ryggradslösa djur!
Jag har faktiskt frågat mig om steget är så långt mellan lojaliteten till en inhuman omvandling av Fk i Sverige, detta på några år, och nazitysklands samhällsexperiment.
Försvaret där var – ”jag lydde ju bara order”.

Och Fk har sina många egna läkare, där läkaretiken inte hindrar att den medicinska kunskapen ställs i maktens tjänst.
En av dem blev min överman under 5 år i Jönköping. Lika lite som patienterna fick träffa sin skarprättare fick jag göra det.
Han mötte inte, talade inte ens med patienternas behandlande läkare på telefon. Han satt som så många andra försäkringstjänstemän förskansade långt borta från lidandet, verkligheten, människors gråt. Han rekommenderade i praktiken avslag på allt. Det spelade ingen roll vad jag som behandlande läkare skrev i utlåtanden, andra specialister intygade eller när Fk:s handläggning ledde till självmordsförsök hos den försäkrade.
Men min överman betalades bra, med 2-3 miljoner årligen när kassan var som mest i gasen. Och Fk i Jönköping höjdes till skyarna för sitt fina arbete att få ner sjuktalen. Saligprisningarna kom från såväl förra regeringens arbetsmarknadsminister som nuvarande makthavare.
Utmärkt! Målet halverade sjuktal snart i hamn!
Men till vilket pris för de drabbade? Den frågan undviker nuvarande socialförsäkringsminister noga.

Jag lärde mig på kuppen att allt kan köpas. Den fina Hippokrates etik, den är mest till för festtal på banketter.
De stora systemen, privata eller offentliga, skapar människan, formar hennes åsikter. Många, många är rädda, mycket rädda om sitt skinn. Men tystnaden i Fk:s kollektiv är ändå öronbedövande.
Har det funnits en enda modig person som har trätt fram och berättat hur det är bakom kulisserna? Hur personalen mår, hur cyniska cheferna är?

I sjukvården och äldreomsorgerna har vi ändå ganska många. Sarah fick till och med en lag uppkallad efter sig, Lex Sarah.
Och en strid ström av vårdbiträden och undersköterskor – ja fler sådana än sköterskor och läkare tror jag – har vittnat om vanvård och rättsövergrepp.
Senast i flera fall inom riskkapitalbolaget Attendo Care och i ett kommunalt  boende i Halmstad.

Det finns således ingen anledning att låta hoppet fara!