Plötslig tanke på en gammal och trött spårvagn som hela tiden hackar och stannar när jag har klart bråttom till mitt jobb i Skandiahamnen i den glada staden Göteborg:

Likt kosmologins sista ekvation

tänjs jag ut till evighet

i mitt sammanstörtande universum

Dörren mot tankens galaxer

och andra hastiga intigheter

är för länge sedan uppäten

På andra sidan himmelsbron över

blodets alla blottade ådror

ylar tidens sönderslagna toner i triumf:

”Att leva utan hud är bara början på något nytt!”

[tjoholahoppsan]