La Zona är ett välbärgat område i Mexico City inhägnat och skyddat av säkerhetsvakter mot de fattiga människorna i kvarteren utanför. Händelseförloppet får fart av att tre killar under ett strömavbrott får en ingivelse att ge sig in i La Zona för att göra inbrott.

La Zona är konstant övervakat av filmkameror. Kamerorna är riktade inåt, mot det egna området. Kamerorna ska ge trygghet men skapar mest en uppskruvad beredskap mot allt som kan störa den egna livsstilen och normaliteten. Man har byggt sig ett gyllene fängelse.

En film om hur en fåfäng önskan om säkerhet och trygghet steg för steg förvandlas till totalitärt system med helt egna moraliska regler utan att någon begriper att det skett innan det gått för långt. Om hur människan gör allt för att behålla den makt och de privilegier man förskansat sig. Om hur rädslan för det främmande kryper in och förgör, och förvandlar allt främmande till något som enbart ska förgöras.

Den här filmen ligger så rätt i tiden, den berättar så mycket om vår tid, och hissar en stor varningsflagg oavsett om man vill stanna vid att det handlar om segregerade samhällen och rädsla för det Andra och den Andre, eller dra det till att beröra hela mänsklighetens väsen och västvärldens (USA:s) förhållande till omvärlden.

Det är outsägligt tragiskt, otroligt starkt och rent fysiskt drabbande, dessutom en långfilmsdebut.