Jag sitter och håller en kvinna i handen, hennes liv håller på att rinna ut i sanden.
Hon sover en stund då och då, de vakna stunderna är få.
Jag passar på att prata medan hon är vaken, hon ligger under lakanen, helt naken.
Naken för att ej bli för varm, och för att det ej ska skava mot hennes barm.
Vi talar en liten stund medan hon i huvudet är klar. Med morfin i kroppen, vet man ej hur man det har.
I sitt liv hon har gillat blommor precis som jag, hon verkar ha levt sitt liv i behag.
Varför tänker jag, ska man behöva lida på detta vis?
Ligga i sin säng och vänta på sin död, ha ont och hela tiden lida nöd?
Men, i själva verket har hon ju detta själv valt, landstinget hade säkert henne omhändertagit, fast de har det lite skralt.
Jag sitter och håller hennes hand, masserar hennes hårbotten ibland.
Hon finner då lite lugn och ro, samtidigt som jag hoppas och tror, att hon har en TRO på att finnas här i livet någon gång igen.
Vi kanske då möts som vänner någon dag igen.