Det jag talar om är yrkesgrupper, att det numera blivit ett folknöje att följa dem in på bara skinnet.
SVT-dokumentären Barnmorskorna, filmad på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, blev en klockren succé från födelseögonblicket. Ingenstans, nästan, är livet så rent och avskalat som i en förlossningssal. För några timmar har den födande kvinnans utbildning, bakgrund och sociala ställning ingen som helst betydelse. Det enda viktiga är att hon fortsätter andas och kämpar fram detta nya lilla liv. Och sedan, när allt är över, har undret skett och de nyblivna föräldrarna gråter och vi tv-tittare gråter – och barnmorskorna torkar en tår, oavsett hur vana de är vid mirakel.

När Barnmorskorna började sändas blev den stora frågan varför ingen tidigare kommit på idén, eftersom ingen skapad dramatik överglänser den som livet självt bjuder oss.
Det är bara några år sedan vi satt klistrade framför Liv­räd­d­arna, gänget som for runt i en helikopter och räddade människoliv. Efter dem klev bönderna, via tv4, in i våra vardagsrum och även om deras primära behov var att hitta kärleken så fick vi ändå en glimt av hur det är att ha kor eller hästar. På riktigt.
Nog verkar det som om barnmorskorna målar på extra läppstift framför tv-kameran, på samma sätt som bönderna flirtade mer än brukligt på en vanlig ladugårdsbacke. Ändå har glipor öppnats till deras reella arbetssituationer. Vi kan ana var problemen finns, liksom glädjeämnen.

Därför, nu börjar jag äntligen komma fram till poängen, borde varenda avtalsrörelse kräva mer tv-utrymme än några ynka minuter i Rapport eller Aktuellt. Den tiden verkar vara förbi när folk orkade fördjupa sig i problem som bara kläs i ord, oavsett hur kamplysten en förbundsordförande än är. I dag gäller tilltal och attityd. Ska människor sätta sig in i något krävs blod – eller åtminstone tårar.  
Inte vet jag om barnmorskorna automatiskt får högre yrkesstatus tack vare SVT:s dokumentärserie. Men några framtidsförvirrade 20-åringar borde väl ändå inse där i soffan att detta är ett jobb att satsa på. Liksom bönderna blev högvilt på kärleksmarknaden efter Bonde söker fru.

Nu ser jag fram emot nästa tv-satsningar, där nya yrkesgrupper breder ut sig framför kameran. Som i Det våras för parkarbetarna eller Kom igen, köks­biträden.

JA
till sommartid och ljusare kvällar.  

NEJ
till bilist-idioter som parkerar på cykelbanorna när jag äntligen fått fram hojen.