Framsidan är att arbetet sällan blir slentrian och monotont och  att man får chans att träffa och arbeta med väldigt många olika människor, men visst känns det ödsligt ibland. Det är jag och min mobiltelefon som flyttar runt, liksom.
Det finns inte riktigt något utrymme för en dålig dag eller någon att sitta och smågnälla ihop med.

Det finns ett lite skämtsamt uttryck i etermedia som heter att ”man är aldrig bättre än sin sista sändning” och för en frilansare så är detta faktiskt ganska sant.
Varför hoppar jag inte bara av den här karusellen och skaffar ett jobb med stadig lön, semster, sjukpenning och julklapp?
Jag har ställt mig den frågan i många tunga stunder när telefonen är tyst och självförtroendet i botten, men… så dyker det där jättespänannde projektet upp, den där intressanta personen som jag i egenskap av journalist får lov att fråga ut, man ramlar på en superintressant story som ingen annan har berättat, och plötsligt så är det värt allt slit…

Idag är jag på DN.se och gör webbtv, och har just gjort en intervju med tidningens säkerhetspolitiske reporter om Blairs planer på att dra tillbaka en stor del av sina trupper från Irak. Storpolitik är alltid spännande, men man blir mörkrädd när man upptäcker att beslut som berör miljontals människor i Irak i själva verket fattas med tanke på hur Bush och Blairs politiska eftermäle ska komma att låta. De människor som verkligen påverkas har sällan något att säga till om, besluten fattas högt över deras huvuden.