Men nu lever vi inte i ett humant land. De sista åren i en människas liv kan bli ett mardrömslikt fallande mellan olika stolar. Pappa bor ensam i sin lägenhet bland dammtussar och staplar av sjukvårdsmaterial. Hemtjänstens vårdbiträden är snälla, medkännande och gör allt de kan inom biståndsbedömningens gränser. Men det räcker inte, tyvärr.

I fredags åkte jag till pappa efter jobbet. Då hade jag i ett par dagars tid telefonledes övertalat honom att inte åka till akuten. Nu var väskan packad. Ångesten lyste i hans ögon. ”Men pappa du minns väl hur det gick förra gången?”

Jo, ja. För tre veckor sedan, tryckte pappa på trygghetslarmet när det blev outhärdligt. När det efter timmars väntan på akuten blev pappas tur ville doktorn skicka hem honom med recept på nya värktabletter. I stället blev det, på min enträgna bön, geriatriken. En vaktmästare drog sängen dit, ställde den framför sköterskeexpeditionen och gick. Ingen välkomnade oss.

Vilken skillnad i bemötande mot när han rullades in på en kirurgavdelning efter en stor canceroperation! Då var det idel professionell service och vänlighet.

På geriatriken fick pappa ett laxativ så starkt att tarmen började blöda. Efter tio dagar där var han sämre än när han kom in. Ändå ville pappa tillbaka till sjukhusets trygghet.

Sandra från hemtjänsten såg hur det var fatt. ”Det finns trygghetsplatser”, sa hon. Ring korttidshemmet! ”Nej”, sa syster på korttidshemmet, ”vi har inga platser. Åk till akuten!” De orden har vi hört förr. Biståndsbedömaren har uttalat dem, distriktssköterskan och jourläkaren. Alla kan neka vård utom akuten.

— Varken pappa eller jag orkar åka till akuten, skrek jag gråtande och slängde på luren.

Sandra lagade middag till pappa, sen måste hon gå. Jag hjälpte honom med kläder och mediciner. Vad skulle jag göra? Stanna och sova i soffan? Ge pappa en stark sömntablett? Vid det här laget befann vi oss i stark ångest båda två.

Då ringde syster på korttidshemmet. ”Kom.”

Lättnad. Men samtidigt en känsla av förödmjukelse. Vi var tre som hade kränkts: pappa som inte får den vård han behöver, jag som förgått mig och skrikit åt sjuksköterskan. Sköterskan som gått förbi biståndsbedömaren och hjälpt pappa.

Nu ligger pappa i en extrasäng på korttidshemmet. Där får han stanna högst 14 dagar. Han längtar efter solen.Ska vi gå ut lite? frågar jag. Mödosamt tar han sig ut i hissen med sina käppar. Han har det emot sig när vård ska fördelas: han kan stappla. Kan man stappla är man ”pigg”. Pappa lyfter ansiktet mot solen i en minut. Sen orkar han inte mer.

Ansvariga ministrar: är det så här det ska vara? Är det så här det ska förbli?

Åsa Cassel är reporter på Kommunalarbetaren.