Jag känner en sådan lust att låta min hjärna tänka

i sånger under livets promenad,

säga det jag borde ha sagt,

om släkten, om sött och salt,

sjunga praktvers om en av udda slag.

Orden smälter, talen faller,

rusar till min tunga, trasas av tänder.

Broder, kamrat, vackra uppväxt!

sjung med mig,

stava kommunism i samklang,

med strävt ackord!

Sällan vi förenas, eller får varandra

på dessa tänjda gränslinjer, arma nordliga slätter.

Ett handslag, fingerberöring,

de bästa sånger, med det bästa vi förmår,

höra guldklang, ljuv men skör,

i den stigande ungdom, i ett kokande folk:

Tagna ord, uppstämda psalmer ur Leif Strands bälte,

uppgrävda med Jan Johans plog,

den tanke som kom ur dens huvud som var så långt borta,

i fel ände av Mr aheinens pilspets,

längst bak på den nordligaste åkern,

i den luleitiska ödemarken.

Far sjöng dem när han täljde yxskaft;

och mamma skolade, medan ullen blev till tråd,

och jag snurrade på golvet,men inte berusad

mjölkmustasch, filskägg som enda mansattribut.

Kronofogden saknade inga ord, inte heller CSN:

Om du inte skrivit detta för längesedan,

hade din framtid varit mörk nu,

trots dina fagra psalmer, och manipulativa kärlekslekar.

Men det finns tyngre ord, värre problem:

tagna ur svart kunskap, en gång brutna ur mossor,

blod från granbarr, skavd hud från al,

huvudsvål ur hö, kroppsdelar från glömd järnväg,

döda herdar, barn med kolikt utseende,

flickor, blöta som kärr, med ringar av guld,

framför den svarta hunden, redan i käftarna på björnen.

Kylan gav mig dikten, regnet skapade versen.

en annan blev av vinden, bortförd utav havet.

Fåglarna föll likt orden, ned på trädens grenar.

Jag buntade ihop, slog ihjäl dem, sorterade dem i fack,

som jag sedan lastade i kälken,

som färdades med oss mot natten,

nära Kumla kyrkby;

som var nära hem, vid den förfallna rian;

Jag ställde dem som avskräckande exempel

på staketstolparna.

En vecka skall min psalm frysa, ljuda i stillhet.

Borde jag låta kölden sjunga, om sin smärta,

bära in mina pannkakor, och det nya snuset,

som skall läggas mitt på gångbron,

så att regnet inte når det i sin ordfyllda kista,

som förbjudits sjunga ut?

Jag lossar huvuden, som knutits fast med raka knutar.