Det kan drabba vem som helst och drabbar vanligen oskyldiga.

De kommer i massor och ingenting kan hejda dem.

De kan komma vilken smygväg som helst,

och man märker dem inte förrän de är etablerade
i en masskoloni av myriader.

Det värsta är lukten av dem: de sprider en sötaktig rutten stank

som i sin fränhet gör sig påmind överallt och sätter sig i kläderna.

Kommer de upp genom vasken från grannen?

Eller genom fönstret från någons försummade krukväxter?

Larvar de sig i kaffesumpen eller i avloppet?

En sak är säker: har man en enda banan svävar man i livsfara,

ty bananen är deras kärnenergi som utlöser deras kedjereaktion

som, om den väl kommer i gång, ingen mer kan stoppa.

Sedan är det bara att acceptera att man har bananflugor överallt och ge allt hopp förlorat.

Sedan följer veckor av nödtvungna korståg

under rigorösaste anticimexdisciplin:

allt måste plastas in, all mat, alla sopor, alla krukväxter, all frukt,

och slaget blir oändligt tålamodsprövande och tar aldrig slut.

Enda sättet att döda dem är nämligen en och en.

De är pyttesmå och pilsnabba.

Man måste jaga dem med förstoringsglas

och med lömskhet ta dem bakifrån

och därvid hålla andan,

så att de inte varnas av din andedräkt eller dina vibrationer.

Det är en loppcirkusmardröm,

och så fort man tror sig ha segrat

dyker det upp nya kullar från ingenstans.

Det är världens äckligaste flygfä,

och det långa hårda kriget mot dem blir förödande och uppslitande

då ingen annan metod hjälper

än att överrumpla dem bakifrån en och en och hålla andan.