Ett cyniskt spel med människor. Städarna hade inget val. De tvingades ut i konkurrens. Så har konsulten Kjell Ekblad sagt i Kommunalarbetaren. Han hjälpte dem i starten.

Det började med att Linköpings kommun gjorde om det kommunala LK Städ till en resultatenhet, som skulle sälja sina tjänster till andra enheter. En av städledarna där, Reino Andersson, gick en starta-eget-kurs på kommunens bekostnad. Sedan bildade han en egen firma, IMV, InneMiljöVårdarna.

1993 skulle städningen handlas upp i stadsdelen Skäggetorp. Reino Andersson lämnade in anbud från det kommunala LK Städ men också ett 225 000 kronor lägre anbud från sitt eget städbolag. På det sättet vann hans bolag upphandlingen. Sedan erbjöd han de kommunala städarna jobb med sämre lön och semester. Städarna tackade nej.

1995 hade Linköpings kommun tänkt sälja ut det kommunala LK Städ. De stora städföretagen ISS och Partena var intresserade, men städarna ville inte bli uppköpta.

Kommunen hade inte räknat med att städerskorna skulle protestera så högljutt mot sämre löneförmåner, obekvämare arbetstider och fler arbetsuppgifter på kortare tid på den privata marknaden. Vilket de gjorde.

Till slut dök några av dem, riktiga eldsjälar, upp hos Kim Öhman, Kommunals sektionsordförande, och förklarade att de tänkte starta eget. Något som såväl kommunen som Kommunal uppmuntrade på den här tiden.

Kim Öhman stöttade städarna med att tolka avtal, att engagera konsult för att analysera läget på städmarknaden, att kontakta advokat och annat.

Ett järngäng erfarna städare satte sig in i ekonomiska kalkyler och köpte aktier, specialdesignade städkläder med emblemet Städ & Miljö Service i vitt och rosa. Med en tvättbjörn som symbol. Städarna skulle som tvättbjörnar breda ut sig över staden. 160 personer följde med in i det nya bolaget.

Kommunalarbetaren skrev om städarna 1998, då städarna fortfarande var fyllda av förhoppningar. Maj-Brith Gunnarsdotter kände sig delaktig och kompetent. Hon hade fått en annan status. Jobbet var omväxlande och stimulerande. Men till slut blev arbetsförhållandena ohållbara.

Hon kunde jobba mellan fem och sju på morgonen. Sedan åkte hon till kontoret. Där fick hon beskedet att hon skulle gå hem för plötsligt skulle hon arbeta på natten i stället. Hon gjorde allt från saneringsarbeten till byggstädningar och städning i affär och daghem.

Idag har hon lämnat bolaget och städar på en restaurang. De aktier som hon köpte har förlorat i värde.

Andra städare finns dock kvar. Två av dem är Inger Dahl och Barbro Hagström.
Inger Dahl städar sex timmar dagligen på räddningstjänsten sedan 1977. Lönen är 7 600 kronor i månaden efter skatt.

Hon provade på att jobba en timme extra på Hemköp, bland kassor, matvaror och omklädningsrum, men det var för pressad arbetstid.

Barbro städar trappuppgångar åtta timmar om dagen i Ryd för ett bostadsbolag, ett tyngre jobb än hon hade tidigare som skolstädare. Efter skatt har hon cirka 10 000 i lönekuvertet.

— Sista åren har det varit väldigt snärjigt för en del städare, säger de och berättar om hur kunderna byter bolag hit och dit med kontrakt som bara är på ett och två år. Det finns städare som får arbeta på fyra — fem ställen för att få ihop till en heltidstjänst.

De har båda aktier i bolaget, de satsade 4 000 respektive 2 000 kronor. Aktierna kostade tio kronor styck, idag är de inte värda något.

Inger Dahl är suppleant i aktieägarföreningen.

— I början ställde vi upp mangrant för vårt bolag och vi var över 60 aktieägare. Nu är det bara 29 kvar och senaste bolagsstämman kom bara tre städare, berättar hon.

De funderar en stund på vad de gjort för fel eftersom det inte går så bra.

— Det lät så positivt i starten, vi hade stora förväntningar men verkligheten var annorlunda, säger de.

Med facit i hand säger vd Kerstin Åman att det har varit väldigt tungt och näst intill omöjligt att få lönsamhet.

Det var fel förutsättningar, för många städare och för korta städavtal. Medelåldern är hög. Städare över 40 år har därmed längre semester, upp till 32 dagar. De konkurrerande bolagen har nyanställt på lägsta lön och 25 dagars semester.

— Kollektivavtalen med Kommunal har varit för dyra, menar hon. Pensionsavtalet var också dyrare och orsakade en pensionsskuld på en miljon.

— Vi blev dyrare än våra konkurrenter, säger hon.

Att överleva bland städjättar och andra städbolag har tvingat Städ & Miljö Service in i samma karusell som de andra bolagen, att ge nyanställda lägsta lön, sämre semester och kortare uppsägningstid.

Det går inte att ha en värdig arbetsmiljö om man ska hänga med i konkurrensen. Det handlar om att krypa i pris och öka arbetstakten.

Kerstin Åman undrar om det verkligen var det som var meningen. All denna cirkus för att kommunen ska spara skattepengar.

— Det är dålig etik och moral. Grunden borde vara bra anställningstrygghet och relativt hyfsad lön. Jag mår illa av att utvecklingen blivit så här och accepterar det inte till kropp och själ, säger hon.

Nya städbolag lägger låga anbud för att komma in på marknaden, andra etablerade, stora bolag har resurser att gå ner i pris för att vinna anbudet. Hur väl än Städ & Miljö räknat på anbuden har det inte varit någon garanti för att de ska vinna upphandlingen.

Städ & Miljö Service har vunnit nya städobjekt men de har också förlorat objekt. Bolaget började med 160 personer. Idag är det 100 kvar.

1998 beslöt 50 städare att avstå från löneförhöjning för att hävda sig i konkurrensen. De avstod även från en semesterdag.

Kerstin Åman säger att hon ständigt haft hotet över sig: Har vi pengar till löner, skatter, hur är det med likviditeten?

— När lönerna en gång skulle betalas ut före jul fick vi höja vår kredit hos banken.

Precis som andra städbolag får hon också varsla städarna om uppsägning för säkerhets skull inför en ny anbudsupphandling. Det har hänt att de inte har vetat förrän fjorton dagar i förväg om de ska få ett städområde eller inte.
Framtiden då? Kerstin Åman ska snart gå i pension. Hon vet inte ännu.

— Det finns de som velat köpa upp oss, de stora städbolagen är intresserade. Det är synd för det snedvrider konkurrensen om det till slut bara finns två-tre bolag kvar. Men alla krav på kvalité och miljö gör att små företag inte har råd att hänga med.

För de anställda har mycket energi gått åt till att fundera över: Varför förlorade vi kontraktet? Varför tog de inte oss som är så duktiga?

Kommunal har kritiserat enhetscheferna i kommunen för att inte klara av att bedöma hur mycket de olika anbuden har omfattat och Kim Öhman, Kommunals sektionsordförande, har kallat en konsult och några upphandlare för sprättpojkar.

Idag säger hon om Städ & Miljö Service:

— Det kanske hade behövts en ledning med kunskap från den privata marknaden och hur man agerar där, både i fråga om marknadsföring och kundkontakter.

Om städarna säger hon: En hel del verkar ha återgått till att bara vara anställda.

I en rapport från Arbetslivsinstitutet säger hon:

”I början var städarnas inställning: Vi är bäst och vi är duktigast, vi ska sälja till kunder och vi ska vara proffsiga. Nu har de drivande krafterna tystnat. Inga visioner eller vidgade vyer diskuteras längre. Det är mycket ’vi och de’, de där i administrationen.”

Gunilla Rapp, som sammanställt rapporten, nämner att städarna hade en motvilja mot privata entreprenörer och inte en brinnande önskan att bli aktieägare. Det var svårt att känna sig som egna företagare. Men både hon och Kim Öhman menar att städarna fick chansen och behöll stoltheten.

Städerskan Maj-Brith Gunnarsdotter ångrar inte vad hon gav sig in i.

— Jag hade frihet i jobbet, fick ta initiativ och träffa olika kunder, och jag fick planera arbetet. Alla ville inte köpa aktier, alla satsade inte. Det blev inte som jag trodde. Jag skulle ändå inte avråda någon att försöka med ett eget bolag. Man kan få ta smällar, men sådant händer ju i livet.

För att klara förlusterna har en av kunderna, byggföretaget Åhlin & Ekeroth, köpt 25 procent av aktierna. Vd:n Kerstin Åman har 19 procent. När städare har slutat har aktierna köpts upp av administrativ personal. Många städare har inga aktier alls och en del inte ens en procent. Det är inte längre att renodlat personalbolag.

Reino Andersson, då? Han som också startade eget och erbjöd sänkta löner för städarna, hur gick det för honom? Ja, hans företag växte och gick bra. Med mottot att allt är till salu sålde han så småningom sitt företag till städjätten ISS, där han nu är samordnare. 

Fotnot:

Uppgifterna i artikeln baserar sig delvis på två rapporter: ”Städerskor som försvann — En sammanställning av empirimaterial från åren 1992-2001” av Gunilla Rapp och ”Städerskorna som försvann — individen i den offentliga sektorn” av Elisabeth Sundin och Gunilla Rapp, Arbetslivsinstitutet i Norrköping. De har gjorts med stöd av Kommunals avdelning i Linköping och är ännu inte riktigt helt klara.