Den klassiska affischen med texten ”Gärna medalj — men först en rejäl pension” blev en symbol för ett samhälle med social trygghet också för de gamla.

Reformer talades det om då. Det gör det fortfarande. För ett par år sedan kom ”pensionsreformen” som avskaffade ATP. Några år tidigare kom en ”skattereform” som på grund av så kallade dynamiska effekter skulle ge ökade intäkter till det gemensamma.

Alla skulle jobba mycket mera nu när de högavlönade fick skattesänkningar. Dessutom skulle folk ha råd att köpa mera, ja det vill säga några. Naturligtvis blev det inte så. Tvåpersonershushåll med två bilar köper inte en tredje på grund av sänkta skatter. De som skulle behövt öka sin konsumtion kunde inte, men de stora förmögenheterna växte.

I dagens tidningar talas det så om en ny ”skattereform” som förbereds i regeringskansliet: Förmögenhetsskatten väntas försvinna och de medel som då behövs kan tas från pensionerna för dagens pensionssparare. I praktiken innebär det att medel överförs från lågavlönade unga till förmögna 40-talister.

Någonstans på vägen från ATP till idag verkar ordet reform ha fått en ny betydelse. Det som en gång betydde förbättringar för de svagaste betyder, genom en smygande förändring i språkbruket, åtstramning och marknadsanpassning. Är det någon mer som kommer att tänka på nyspråket i George Orwells 1984: ”Makt är rätt — lögn är sanning”?

Med risk för att kallas nostalgiker och traditionalist: Jag är hjärtligt trött på nyspråket. Vi kan och ska inte gå tillbaka, men borde vi inte stanna upp och tänka efter vad som hänt, för att kunna gå vidare åt rätt håll. Kierkegaard uttryckte det så: ”Problemet med livet är att det måste levas framlänges, men det går bara att förstå baklänges.”

Vid 1900-talets början kom ”barmhärtigheten” i vanrykte. Det var inte välgörenhet och barmhärtighet som behövdes, utan rättvisa. Idag behöver vi återerövra barmhärtigheten, i dess verkliga mening, dvs. att ha hjärta i barmen. I så fall hör det ihop med andra omoderna ord som solidaritet, delande — och kanske reform.

Sven-Bernhard Fast har varit präst i över 30 år, och har arbetat bland annat i församlingar och med studenter. Idag är han generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd, en ekumenisk mötesplats för kyrkorna i Sverige.