Alltså äkta Barbiesaker, inte hemsytt, eller kopior. Där fanns de senapsgula piratbyxorna, med tillhörande randig tröja, brudklänningen, sjuksköterskeuniformen…

Bara en Barbieälskare förstår lyckan. Jag köpte förstås, men tvekade vid det lilla guldskärpet, som kändes onödigt. Då. Fast det kostade en tia. När jag ångrade mej dan därpå var det förstås borta — och därmed är min coctaildress (röd sammetstopp och vit sidenkjol, guldsandaletter, liten guldbörs och skärp) inte så komplett som den kunnat vara.

Detta var nämligen vad min första Barbie, rödhårig i hästsvans, fick med sig hem, förutom baddräkten. Barbie var ingen vanlig leksak, hon inbjöd till modeverkstad, intriger i värsta Robinsonstil, sminkskola, damfrisering. Trots ett (orättvist måste jag säga) dåligt betyg i syslöjd designade jag svarta miniklänningar, stickade chica vintertröjor (med både ärmar och krage) och kunde i hemlighet fortsätta leka långt efter tioårsåldern, tack vare min lillasyster. När dottern blivit någorlunda stor åkte lådan upp från källaren och vi firade orgier i små skor, hattar, handskar och nya roliga saker.

Men underbart är kort. Dottern tröttnade och lådan är undanstuvad sen länge. Syrrans flickor leker med Bratz-dockor som säkert fyller samma behov av rollspel, men som inte slår an några strängar i mig.

Barbie, som fyller 45, var den första vuxendockan. Hon omsätter 20 miljarder om året, skriver ICA-kuriren i sin roliga ”bildningsakuten” om fenomenet. (7/04). Hon finns numera även med slöja. Barbie har en Ken, men han förblir en evigt leende tönt i skuggan. För mig är Barbie varken kvinnokamp eller könsförtryck. Hon var en sorts väg ut i tonåren, med många magiska minnen av lek, som lever kvar.