För ett och ett halvt år sedan gav ”Skattebetalarna Europa” sitt stora pris till Europeiska centralbankschefen Wim Duisenberg. Organisationens svenska medlem är Skattebetalarnas förening. Sedan årtionden bedriver den kampanjer mot skatter och offentligt driven verksamhet. Likheterna med moderaternas politik är stora.

Duisenberg har som EMU:s centralbankschef en uppgift: att bekämpa inflationen i EMU-länderna. I tacktalet vid prisutdelningen jämförde han skatter med inflation:

— Höga skatter och inflation har mycket gemensamt. Både minskar till exempel medborgarnas köpkraft.

— Och vad mer, inflation orsakar störningar som negativt påverkar välfärden, det gör också höga skatter.

Duisenberg förespråkar sänkta skatter vilket, enligt honom, ska få fart på tillväxten och hålla ner inflationen i Europa.

Samtidigt understryker han att sänkta skatter måste åtföljas av begränsningar av offentliga sektorns utgifter. Några problem med sådana offentliga nedskärningar verkar han inte se. Tvärtom:

— Utgiftsreformer kan effektivisera den offentliga sektorn genom att minska på improduktiva offentliga utgifter, hävdar han.

Vilka skatter och utgifter vill Duisenberg sänka? Svenska kommuner får sina resurser från skatter. Vill att han dra ner på dem?

Vi försökte förgäves få ECB-chefen att svara på den och andra frågor. Svar kommer från en av hans närmaste medarbetare. Denne vill i tidningen kalla sig för ”en talesman för ECB”:

— ECB ger inte särskilda råd till regeringar, blir hans undvikande svar.

Sverige har internationellt sett höga skatter. Det motiveras ofta med att välfärden måste betalas, skolan, vården, omsorgen, pensionerna med mera med mera.

Vi frågade talesmannen om Duisenberg anser att sänkta skatter är ett sätt att öka tillväxten i Sverige.

— Allt annat lika så gynnar sänkta skatter tillväxt. I den meningen så kan den frågan bara besvaras med ett ja, svarar talesmannen.

Sänkta skatter är bara en av de ”strukturreformer” som ECB-chefen propagerar för. När han i juli talar inför tyska riksbanken är han oroad över att utvecklingen mot en mer ”flexibel arbetsmarknad” inte går tillräckligt snabbt.

Han vill ha reformer som ökar konkurrens på arbetsmarknaden och dämpar löneökningarna:

— Det är speciellt viktigt när det gäller servicesektorn som är mindre utsatt för internationell konkurrens.

Kommunalarna jobbar just i en ”servicesektor”.

Han påstår också att skatter och socialförsäkringar utgör ekonomiska hinder i en rad EMU-länder:

— Anställningsskydd och centrala löneförhandlingar medför risker för ytterligare begränsningar så att arbetsmarknaden inte flexibelt anpassar sig till nya ekonomiska förhållanden.

Duisenberg pekar ut regler om minimilöner och kollektiva avtalsförhandlingar som problem. De sätter enligt honom hinder för ”tillräckligt stora” regionala skillnader på arbetsmarkanden.

Talesmannen förklarar att det ”normala marknadssvaret” på högre arbetslöshet i en region är utflyttning eller sämre löneutveckling.
På en presskonferens den 5 juni berömde Duisenberg Storbritannien och Sverige för att länderna för tio år sedan ha genomfört den typ av ”strukturreformer” som ECB ”ständigt förespråkat”.

För cirka tio år sedan genomfördes en stor skattereform i Sverige, mest till gagn för höginkomsttagarna. Socialförsäkringar, a-kassa, sjukkassa och kommuner drabbades av nerskärningar. Arbetsmarknadslagarna försvagades.

Vi bad om exempel på vilka ”strukturreformer” han syftar på i sitt beröm. Och om Sverige bör gå vidare längs samma väg?

— ECB ser inte som sin roll att ge konkreta politiska råd till nationella regeringar, svarar talesmannen undvikande.

Reformerna för en mer flexibel arbetsmarknad i båda länderna, och den svenska pensionsreformen 1999 får dock beröm.