Hon tar fram det stora kuvertet, tömmer innehållet på köksbordet. Där ligger tidningsurklipp, socialnämndens utredning och domstolsbeslut från Tingsrätten i Sundsvall.

— Jag skulle inte ha blivit av med jobbet på det viset. Jag har inte gjort något fel, säger Marianne Hellberg.

För snart två år sedan, i augusti 2001 anmälde hon sina arbetskamrater och sin chef enligt Lex Sarah. Sedan dess har hon inte fått arbeta på gruppboendet för senildementa på Tibble servicehus i Leksand. När hennes anmälan blev känd ville hennes arbetskamrater inte jobba med henne. ”Kommer hon tillbaka slutar vi!”. I ett års tid gick hon sjukskriven och sedan augusti 2002 är hon omplacerad inom kommunen.

Marianne är 56 år och har arbetat många år inom Leksands kommun. Att arbeta med senildementa var något Marianne trivdes med ”till 110 procent”. Men en väl fungerande arbetsplats förändrades när de gamla arbetskamraterna slutade och det kom nya, anser Marianne. Och de boende behandlades inte som de borde alla gånger.

— Ju mer dementa de blev, desto sämre behandlades de. Till slut blev det ”nyper du mig så nyper jag tillbaka”. Men skulle de vara friska skulle de inte nypa oss när vi hjälpte dem, säger Marianne.

Hon berättar att det slarvades med mediciner och flera gånger låstes pensionärer in i sina lägenheter. En gång fick en pensionär ligga i sin avföring utan mat eller mediciner i flera timmar. Marianne anser att hon också mötte på patrull när hon ville pröva nya idéer som hon har lärt sig om demensvård. En gång var det till exempel en av de boende, en dement kvinna, som tyckte att hennes katt var där och orolig över att katten inte fick någon mjölk.

— Det fanns ju ingen katt men jag satte dit en skål med lite mjölk för att få tanten att må bra. Men de andra tyckte att sådana tokerier skulle man sluta med.

— Jag lärde mig på kurser att vi skulle stimulera alla sinnen så långt det går. När jag en gång tog leksaker, tidningar och pussel till gruppboendet tyckte personalen att det blev skräpigt. Enhetschefen sa att det var diskriminerande att låta vuxna ha leksaker, berättar Marianne.

Marianne försökte under tre års tid att få enhetschefen att göra något åt missförhållandena på gruppboendet.

— Vad gör man när någon inte lyssnar på en? Jag gick till socialchefen i Leksands kommun och såg att han tyckte att det var jobbigt att höra.

När mötet med socialchefen inte gick som Marianne hade hoppats, beslutade hon sig för att göra en Lex Sarah-anmälan och samtidigt anmälde hon den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (Mas) enligt Lex Maria. Hennes anmälan innehåller sex fall där hon bland annat beskriver inlåsningar och grov vanvård. Arbetskamraterna känner igen flera av fallen och nekar inte att det visserligen har hänt men de hänvisar till personalbrist eller ovana vikarier. Det står det att läsa i socialnämndens utredningsrapport.

— Jag satte in stöten för de boendes skull. När jag skrev min anmälan till socialförvaltningen visste jag att jag skulle mista jobbet. Socialchefen har sagt att alla vägar till demensvården är stängda för mig.

Socialchefen i Leksand heter Anders Ludvigsson. Han kan inte komma ihåg att han har sagt något sådant till Marianne. Men han minns hennes anmälan mycket väl. Att den enhetschef som blev anmäld utredde sig själv tillsammans med Mas- sjuksköterskan, som Marianne anmälde enligt Lex Maria, tycker han inte är något fel. Inte heller att han vägrade Marianne att få kopior av utredningen trots att det är en allmän handling, vilket gjorde att hon till slut överklagade hos Kammarrätten i Sundsvall och fick rätt. Allt har gått rätt till menar Anders Ludvigsson. Länsstyrelsen hade inget att invända när det gäller utredningen.

— Det handlar till största delen om en långvarig personalkonflikt som tyvärr fick sin upplösning med Lex Sarah, säger Anders Ludvigsson.

Men Anders Ludvigsson kan inte svara på frågan om konflikten inte handlade just om hur vården skulle bedrivas.

— Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget. Men tror du att en sådan anmälan bidrar till något positivt?

Positivt eller ej, men sedan Mariannes anmälan har det gått två år och inga nya anmälningar har kommit in.

Mariannes anmälan blev känd både i Leksand där hon arbetar och i Insjön där hon bor. Det blev en stor händelse som det skrevs om i lokaltidningarna. Många gav sig in i debatten och försvarade servicehuset och betraktade Mariannes Lex Sarah-anmälan som smutskastning. Enhetschefen beskrev händelsen i medierna som en konflikt mellan arbetskamrater. Många slutade hälsa på Marianne, särskilt gamla arbetskamrater som kände sig utpekade. Men hon fick också många tackkort och blommor ställda utanför dörren. Ofta anonyma. Det lokala facket har än idag svårt att prata om det som har hänt.

— Det är känsligt och jag vill inte prata om det. Om det uppstår en konflikt är det arbetsgivarens ansvar, säger Arne Karlsson som är huvudskyddsombud i Leksand.

— Vi har stöttat Marianne så mycket vi kan. Det tror jag att hon har känt också. Det är infekterat mellan medlemmarna. När en medlem går in och anmäler andra medlemmar blir det infekterat.

Nu arbetar Marianne som personlig assistent.

Hon är övertygad om att det inte hade behövt gå så långt om hennes chef hade varit lyhörd. Arbetet med gamla är ett viktigt arbete som måste tas på allvar anser Marianne.

— Även om jag fick sluta på min avdelning skulle jag göra om det.