Cirkus var det som utvecklades efter valet.Valet blev ju som alla vet en seger för oss socialdemokrater, en framgång för folkpartiet och en förödmjukande förlust för moderaterna. Men inget av dessa partier hamnade i händelsernas centrum efter valet.

Istället var det kring miljöpartiet Sveriges medier samlades. Riksdagens minsta parti, som fick 4,6 procent av rösterna, hade under ett par veckor makten att avgöra Sveriges framtid. Så var det.

Partiet som aldrig skulle sätta sig i en regering med varken moderater eller kristdemokrater förhandlade om en regering där Alf Svensson skulle ingå och som skulle vara beroende av passivt stöd från Bo Lundgren. Partiet som förkastade folkpartiets integrationspolitik, centerns jordbrukspolitik samt tyckte att kristdemokraterna hade en taskig människosyn var beredd att regera med dessa partier om deras bud var tillräckligt bra.

Ena dagen gick miljöpartisterna till Rosenbad och statsminister Persson där de ställde upp på stora satsningar till kommunerna och landstingen, förbättringar i arbets-löshets- och sjukförsäkringen, med mera. Nästa dag gick de bort till folkpartiets kansli och förhandlade bort allt det till förmån för bland annat stora skattesänkningar.

Vi som följde det från sidan förstod ingeting. Vi såg något stressade miljöpartister springa fram och tillbaka i korridorerna. Det enda som fick dem att stanna till var tv-kameror, journalister och fotografer. Vi undrade bara vad som hänt efter slutdebatten där Gudrun Schyman, Göran Persson och Peter Eriksson besegrat den borgerliga alliansen.

För min del anser jag att det som utspelade sig veckorna efter valet var ovärdigt den svenska demokratin. Ett parti som gick fram 0,1 procent och som endast är något större än socialdemokraternas valframgång på 3,5 procent i detta val höll på att försätta Sverige i en mycket konstig och framför allt svår situation. Mot väljarnas vilja.

Kanske hade miljöpartiet vunnit ministerposter i en borgerlig regering, men demokratin hade satts ur spel. Och väljarna förlorat!