Pocketböcker och kartongvin har gjort konsumtionen tillgänglig. När det gäller böckerna är det något man jublar över. Både förlagen som storsäljer och kulturarbetande eldsjälar som anser att böcker gör oss till bättre människor.

Men själv grips jag av en ovan, lite förbjuden misstanke: Tänk om det är så att vi inte bara dricker (skadligt) mycket, utan att vi också läser för mycket.

Nej, jag skojar faktiskt inte, även om jag vet att det är svårt att ifrågasätta ett ökat intag av böcker.

Och visst är det bra att läsa, den teoretiska livserfarenhet man får genom andras berättelser kan ge ett bättre själsligt immunförsvar. I form av förmåga till självständigt tänkande, bortom internetmyter och reklamsanningar.

Och å tredje sidan ger en bok åtminstone några timmars avkoppling. Så vad är det då jag gnäller om? Ja, kanske att det blivit så lätt att kalla något för ”bok”, ”roman” eller ”deckare”.

Förr var även kioskdeckare och så kallade Allers-romaner språkfelfria och oklanderligt översatta.

I dag är det inte ovanligt att en ”roman” från ansett förlag, en bok med hårda pärmar och prislapp på flera hundra kronor, innehåller bedrövliga slarvfel.

Samt en yxig, krystad historia, fast det där är ju förstås också en fråga om smak.

Men jag envisas, i en allt bredare bokflod har det blivit lika svårt att hitta den stora romanen eller den riktigt spännande deckaren, som att hitta ett kartongvin som är gott.

Detta trots att det delas ut ymnigt med plus, stjärnor och getingar både till kartongviner och nya författarskap, inte minst till myllret av deckarskribenter.

När det gäller de sistnämnda har det blivit rena kriminallitterära syndafloden, alltfler känner sig kallade att göra en Liza Marklund. Man kopierar därför begripligt nog det redan framgångsrika.

Böcker har därmed blivit som Hollywoodfilmer, yoghurt och kaffe, ständigt nya produktioner, nya smaksättningar. Samtidigt som både förpackning och och innehåll egentligen är väldigt lika.

Och vi läsare väljer gärna det som redan är en storsäljare, det vi känner igen, det blanka omslaget, det bekanta ansiktet och namnet.

Och valet kan förstås bli något riktigt bra. Åtminstone är det betydligt mindre riskabelt än ännu ett glas ur den där treliterskartongen med vin.

Frågan är bara hur skadligt det är med frånvaro av boklig berusning, med känslan av tomhet, att det är något som fattas mellan pärmarna.

Är det rentav dags att varna högkonsumenterna av pocket för en långsam tillvänjning till medelmåttiga intriger och slarvigt språk?

MarieLouise Samuelsson är journalist, kåsör och manusförfattare. Reporter på Dagens Forskning.

Kommunalarbetaren nr 13 2002