Vi har fått mycket av det i den här stan. Taxichauffören är grånad och böjd, men verkar gilla musiken. Spencer Davis Group, I’m a man.

Förr fick man längta efter sina gamla favoriter, nu får man snarare värja sig. Det är som med videons intåg och dess effekt på Kalle-Anka-julen. Efter några år då många barn bandat och varmkört tomteverkstadens rutiga schackfärg var det liksom kört med den där årliga magpirrsmagin. Aldrig mer känslan att nu gällde det att titta, ingen pardon och inga repriser och ett år till nästa gång.

Man kan se det som tillgänglighetens välsignelse eller förbannelse. När det gäller nostalgiskvalet i lokalradio och reklamradio är det i alla fall skrattretande att man fortfarande marknadsför det som ”musiken ni minns”. Tror jag det. I reklamradiotät miljö är det inte många minuter sedan man hörde Dusty Springfield eller Procul Harum förra gången.

Den här gången, i taxin, kommer Troggs efter Spencer Davis Group. Wild Thing. Chauffören hostar, det hörs på skrällarna att han gjort det förr, vänder sig om och berättar att Troggs lyssnade han mycket på när han var tonåring.

Hm. Ännu en sådan där Insikt. Den grånade hostaren är kanske inte jämnårig, men nästan. Har fått för mig att det är lättare att vara nostalgisk när man är riktigt ung. Lättare att uppbåda den där nästan tårögda sentimentaliteten när man så att säga har det man minns inom räckhåll.

Och då menar jag inte att minnet senare sviker, utan kanske snarare tvärtom skärps och blir skoningslöst. Ristar in budskapet att det där, det kommer du aldrig att uppleva igen. I det hittar jag en förklaring — men bara en — till att små pensionerade damer tillbringar tid framför de amerikanska tv-serier som sänds på dagtid. Här sitter de åldrade folkhemsdrottningarna* i sina sittriktiga fåtöljer och följer Baywatch, Sunset Beach, Glamour och annan superamerikansk lätt-såpa av halaste kvalitet. Men ratar svenskt svart-vitt av betydligt bättre kvalitet, 40-talsfimerna. Är det möjligen så att det är för likt hur det var och som det aldrig mer blir. Att de ser sig själva som unga i Birgit Tengroth och Sickan Carlsson, att förändringen i spegeln då blir för svindlande?

Eller också, säger jag till chauffören och känner mig väldigt fyndig, är inte heller nostalgin vad den varit. Han hör inte, han är fullt upptagen av att nicka takten till Time is on my side.

Och jag inser att dragspel på hemmet bara är en dum mediemyt, det är — alldeles strax — Stones som kommer att lägga tunga riff över kateterbytena.

*Folkhemsdrottningarna är inspirerat av Lena Perssons antologi Folkhemsprinsessorna.

MarieLouise Samuelsson är född i Småland men bor i Stockholm. Hon är reporter på Dagens Forskning.

Kommunalarbetaren nr 7 2002