Maxtaxa, reallöneökningar och skattesänkningar har synts även i LO-medlemmarnas plånböcker.
Socialdemokraterna har tvättat bort stämpeln som sparparti, i alla fall på riksplanet.

Att den generella välfärden betyder mest för de lågavlönade LO-kvinnorna, framhöll Kommunals ordförande Ylva Thörn vid de största LO-förbundens valupptakt för några veckor sedan. En deltidsarbetande undersköterska skulle behöva tjäna 23 000 kronor för att klara sig utan samhällets skyddsnät i form av exempelvis bostadsbidrag.

Men fördelningspolitiskt finns mycket kvar att göra. Skattesänkningar gynnar fortfarande mest höginkomsttagare, visar en rapport från LO-ekonomerna. De förordar ett riktat barnbidrag till ensamstående föräldrar, vilket till 90 procent gynnar kvinnor, medan höginkomstskattesänkningar till 90 procent gynnar män.

En ensamstående lågavlönad förälder med två barn får behålla mycket mindre av en inkomstökning än en högavlönad person. Det beror på marginaleffekterna som uppstår när lönen höjs och bidragen sänks. Effekterna är mindre nu, när maxtaxan införts. Men fortfarande lönar sig arbete sämst för dem som behöver inkomstökningen bäst.

De ekonomiska effekterna av olika politiska beslut bör granskas även ur ett könsperspektiv, anser feministiska ekonomer. De kritiserar nationalekonomin för att enögt räkna utifrån mäns erfarenheter och göra kvinnors oavlönade arbete osynligt. Detta ingår inte i ekonomin, trots att det har stor betydelse för hur den fungerar.

I Sverige exempelvis utgörs ungefär hälften av allt arbete från yrkesverksamma av oavlönat omsorgsarbete, den oavlönade ”städsektorn” är större än bank och försäkringsverksamhet, räknat i arbetstid! Effektiva budgetar borde därför studera hur olika poster fördelas på kvinnor, respektive män och räkna in även exempelvis oavlönat omsorgsarbete, säger de feministiska ekonomerna.

Idén om att se på fördelningseffekterna för både kvinnor och män i de offentliga budgetarna är vettig. Förutsatt att vi talar om offentliga pengar. Utan en bedömning ur ett kvinnoperspektiv kan politiken få oförutsedda konsekvenser. En skattesänkning som till exempel ger kvinnor en lägre disponibel inkomst och män en högre, påverkar bland annat konsumtionen men framförallt jämställheten — även om familjeinkomsten totalt sett blir densamma.

Kvinnobudgetar som med könsuppdelad statistik visar effekter av skatter, bidrag och pensioner borde vara ett naturligt inslag i arbetet på Finansdepartementet.

Men att räkna in även oavlönat arbete i nationalbudgeten leder in på vägen till vårdnadsbidrag och nya kvinnofällor. Att detta kallas feministisk ekonomi är minst sagt märkligt. Välfärden och kvinnorna behöver fler avlönade timmar, inte färre.