I alla yrkesgrupper finns det personer som lever med värk och smärta. Men i Kommunals yrkesgrupper är problemet större än i de flesta andra. Som många andra hälsoproblem följer nämligen värk och smärta klass och samhällsstatus.

Det innebär att arbetare har mer värk än tjänstemän. Kvinnor har mer värk än män. Och personer som har invandrat har mer värk än de som är födda i Sverige.

En färsk LO-rapport visar detta tydligt: 45 procent av arbetarkvinnorna har ont i axlar eller armar varje vecka. Bland kvinnliga lägre tjänstemän är det färre, 35 procent. Bland manliga arbetare har 35 procent ont, bland manliga lägre tjänstemän knappt 20 procent.

KA:s egen undersökning om värktabletter tidigare i år visade också att drygt var fjärde kommunalare tar värktabletter flera gånger i veckan.

En viktig förklaring till skillnaden är förstås att arbetare har fysiskt tunga jobb, som sliter på kroppen. Ju lägre status man har, desto mindre inflytande har man över när och hur man utför sitt arbete. Skillnaden mellan män och kvinnor finns det flera förklaringar till, se faktarutan till höger.

Det forskas en hel del om värk och smärta. Sjukvården gör framsteg, och det finns många experter med stor kunskap. Tyvärr är det långt ifrån alla smärtpatienter som får tillgång till den expertvård de skulle behöva.

Särskilt i de många fall där det inte finns en synlig orsak till smärtan.

– Det är stor skillnad i bemötandet mellan synliga och osynliga funktionsnedsättningar, säger Gunilla Åhrén, som jobbar på Personskadeförbundet RTP.

Bland förbundets medlemmar finns många som har värk för att de skadats i trafikolyckor, ofta så kallade whiplashskador. Dessa skador syns inte på röntgen, och många som söker vård blir inte trodda. Det händer att läkare tror att de låtsas ha ont för att bli sjukskrivna.

Att den misstron finns bekräftas av Anne Carlsson, som är ordförande för Reumatikerförbundet. Bland förbundets medlemmar finns det många som har ont utan att det finns någon synlig orsak.

– De har oerhört svårt att få adekvat behandling, och de blir inte trodda i vården, säger Anne Carlsson.

2012 gjorde RTP, Reumatikerförbundet och NHR (Neurologiskt handikappades riksförbund) en undersökning bland sina medlemmar Den visade att 36 procent var missnöjda med sjukvården. Bland dem som ännu inte fått någon diagnos var så många som hälften missnöjda.

Både Anne Carlsson och Gunilla Åhrén tycker att vårdcentralerna borde bli bättre på att ta hand om smärtpatienter. En del vårdcentraler är jättebra, men variationen är stor.
Anne Carlsson tycker också att smärtpatienter borde få komma till en specialistmottagning utan att behöva remiss. En sådan remiss tar ofta lång tid att få, och för många är den tiden avgörande för hur de kommer att må resten av livet.

– Om du går med en smärta obehandlad mer än tre månader, så är risken att få generell smärta, fibromyalgi, mycket större, säger Anne Carlsson.

Även tillgången till specialistvård varierar stort över landet. Det ser man bland annat på hur länge folk haft ont innan de fått komma till en smärtklinik: På en del orter är medianvärdet kring tre år, på andra håll är det över tio år.

Därför har kvinnor mer ont

Många smärttillstånd är vanligare hos kvinnor än män. Det finns flera tänkbara förklaringar, här är några:

  • Återhämtning: Kvinnor har oftare större ansvar för hushållsarbetet. Det innebär mindre tid för återhämtning.
  • Arbetsmiljö: Kvinnor jobbar oftare med människor. Det är ofta både fysiskt och psykiskt påfrestande.
  • Biologiska skillnader: Kvinnliga könshormoner kan bidra till större smärtkänslighet. Smärtsamma menstruationer kan öka känsligheten.
  • Skillnader i vård: Forskning om läkemedel och behandlingar görs oftare på män än kvinnor.