”Kommunal måste öka arbetet för HBTQI-personers rättigheter på arbetsplatserna”
När vi släpper regnbågsflaggorna efter Prideparaden måste vi tillsammans bli bättre på att se och agera mot de missförhållanden som drabbar våra medlemmar på arbetet på grund av sexuell tillhörighet. Där har Kommunal inte varit tillräckligt bra, skriver Zandra Michal, ordförande för Kommunal Stockholms län.
Zandra Michal.
Lördagen den 3 augusti är det dags för den årliga Prideparaden i Stockholm. Det kommer som vanligt vara en folkfest med 50 000 i tåget och en halv miljon stockholmare som kantar gatorna.
Folkligt, festligt, fullsatt. Politiker av alla färger klär sig i fjäderboor och viftar med regnbågsflaggor i tåget. Myndigheter kommer att satsa PR-budgeten på att visa att de har koll. Företag vill använda sig av den goodwill som Pride genererar för att sälja sina varor och tjänster.
De enda som känner sig kränkta är religiösa och politiska extremister på den yttersta högerkanten. Men alla vi andra kan sluta oss samman i en jättelik samhällelig gruppkram av tolerans och fest.
Vi har onekligen nått långt sedan Prides ursprung i Stonewallupproret i New York i juni 1969 där HBTQI-personer slog tillbaka mot polistrakasserier.
Kan vi luta oss tillbaka nu?
Vi har också nått långt sedan de första små svenska ”Gay Power”-demonstrationerna ägde rum i Örebro, Uppsala och Stockholm våren och försommaren 1971 med krav på sexuell jämlikhet och objektiv sexualundervisning.
Vi har nått långt sedan Socialstyrelsen ockuperades i augusti 1979 för att få bort sjukdomsklassningen av homosexualitet.
Acceptansen för HBTQI i samhället är givetvis mycket högre idag än den var när pionjärerna demonstrerade på 1970-talet. HBTQI-personers rättigheter är mycket större idag. Människors liv är mindre kringskurna än då. Men betyder det att allt är bra och att vi bara kan luta oss tillbaka och hänge oss åt festen?
Jag har själv upptäckt när jag är ute på arbetsplatsbesök och på fackliga utbildningar att medlemmar och fackliga företrädare inte vet att man ska jobba med frågor som rör trakasserier och kränkande särbehandling på arbetsplatserna.
Nej, så är det givetvis inte.
Forskningen visar att HBTQI-personer utsätts för diskriminering, trakasserier och mikroaggressioner på grund av sin sexuella tillhörighet. Kränkningar som ofta äger rum på arbetsplatser.
Vi ser också att otrygga anställningar och arbetslöshet är betydligt vanligare bland HBTQI-personer än bland cis-personer.
Det är ett politiskt ansvar att skapa verktyg för att komma till rätta med dessa samhälleliga problem. Det är ett arbetsgivaransvar att se till att alla arbetsplatser är inkluderande.
Är också ett fackligt ansvar
Men det här är också ett fackligt ansvar. Vi som fackföreningsrörelse har inte varit tillräckligt bra på att se och agera mot de missförhållanden som drabbar våra medlemmar på arbetet på grund av sexuell tillhörighet.
Jag har själv upptäckt när jag är ute på arbetsplatsbesök och på fackliga utbildningar att medlemmar och fackliga företrädare inte vet att man ska jobba med frågor som rör trakasserier och kränkande särbehandling på arbetsplatserna.
Även om man känner till att det finns en sådan policy så arbetar få aktivt med det så att medlemmarna vet hur frågorna ska hanteras eller hur man pratar om bemötande på arbetsplatsen.
Delta i festen – kämpa i vardagen
Det är lätt att låta regnbågsflaggan vaja vid Pride. Det är lätt att vara en del av festen. Det ska vi också göra och vara.
Vi är förhoppningsvis många fackligt aktiva som sluter upp i prideparaden på lördag. Men sedan kommer en vardag där vi måste ta tag i de missförhållanden som faktiskt drabbar de av våra medlemmar och arbetskamrater som är HBTQI.
