Vi sitter runt det stora bordet i köket, brukarna är på sina jobb och i sina skolor. Vi har APT och det är tio år sedan nu. Time Care ska införas i kommunen.

Jag tror att vi förstod redan då. Jag minns hur det sas att Time Care bara är ett schemasystem, att det blir vad vi gör det till.

Jag minns frågan om hur kan det bli vad vi gör det till om vi aldrig vet hur vi ska jobba förrän två veckor innan schemat träder i kraft. ”Time Care är bara ett redskap” var svaret.

På sätt och vis stämmer det. Det är ett redskap för att ta ifrån arbetarna sina liv. Det är en revolution – för arbetsgivarna.

Jag minns hur jag tänkte att det inte kan vara sant. Men det var sant. Den kan låta dramatiskt, men jag tror att det var där det började, i de verksamheter där jag jobbat, i den kommunen, i mitt liv.

Den ständiga personalomsättningen, där ingen orkar vara kvar i längden. De ständiga sjukskrivningarna, därför att detta nya arbetsliv gör människor illa. 

Omöjligt pussel

Att ha scheman där arbetstagarna pusslas in utifrån verksamhetens behov med två veckors varsel, för att på mycket kort sikt spara pengar, är att förutsätta att arbetstagarna är flexibla i en grad som är omöjlig att tänka sig på andra arbetsplatser med kollektivavtal.

Föreställ dig en industri där schemat delas ut två veckor i förväg. Vi hamnar mycket långt tillbaka i tiden i det tankeexperimentet.

Men i vården kan det införas med någon slags självklarhet. Nu när undantagen från arbetstidsreglerna försvinner gör det att det vi trodde var omöjligt ändå händer, arbetstagarna får ännu sämre arbetstider. 

Skadestånd för sent schema

I höstas kunde vi i denna tidning läsa att anställda i Gällivare kommun fått skadestånd för att scheman delats ut försent, det vill säga mindre än två veckor innan de träder i kraft. Berörda medarbetare fick tvåtusen kronor var.

Det är ingenting annat än ett hån. De skadestånd som borde betalas ut är dem för att behandla arbetare, mestadels kvinnor, som kuggar i ett maskineri, till usla löner och villkor.

Till alla berörda personer som är beroende av kommunernas hjälp som får se sin personal komma och gå därför att det är mycket svårt att stanna kvar inom omsorgsarbeten som behandlar sina anställda som mindre värda människor. 

Det är klart att dessa scheman passar någon, men att bygga kommunens verksamheter på det sättet är obegripligt. Att kortsiktigt spara pengar genom att ha medarbetarna som pusselbitar som passas in i verksamheten efter behov i sista stund.

Jag jobbade med dessa scheman i ett antal år, men frågan jag ställer mig är ändå densamma. Kan det vara sant?