Upprop mot sexism i räddningstjänsten
I helgen valde också räddningstjänstens kvinnor att gå ut i ett upprop i anslutning till #metoo. Under #larmetgår går de ut och berättar om övergrepp de drabbats av på jobbet.
Någon fick en banan med kondom på som välkomstpresent i postfacket, en annan blev tvångskysst av sin manliga chef och någon blev uppmanad att låsa dörren till sitt rum på natten för att cheferna inte kunde garantera hennes säkerhet.
Dessutom visar många av vittnesmålen från den kvinnliga räddningstjänstpersonalen att väldigt många trakasserats med porrbilder och porrfilm. Räddningstjänsten är en bransch där kvinnor fortfarande är väldigt mycket färre än män. Under måndagen publicerades uppropet på Aftonbladet.
LÄS OCKSÅ: Kommunalare vittnar om övergrepp
Statistik från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) visar att de bara är bara 4 procent av den heltidsanställda personalstyrkan och 5,8 procent av deltidsanställda brandmän. Det verkar ha stor betydelse i hur kvinnorna blir utsatta.
”De hade bestämt sig redan innan jag kom dit att jag inte skulle bli kvar.”, skriver en kvinna och berättar sedan om hur hon blev utsatt för grova sexskämt och penisbilder.
En annan skriver om sin praktik: ”Jag fick inte sova på brandstationen på natten fast jag följde ett skiftlag. Brandmästaren förklarade att jag måste ju förstå att allas fruar skulle bli oroliga om jag var kvar där över natten.”
LÄS OCKSÅ: Svenska kyrkan i nytt upprop
Under helgen har räddningstjänster över hela landet ställt sig bakom uppropet.
”Det går inte ha två kvinnor i samma skift. Dom kommer få mens samtidigt – och vem kan klara av två PMS-kärringar på en gång?”
En av dem är Christer Ängehov, förbundsdirektör i räddningstjänsten Skåne Nordväst.
– Det som kommer fram i och med #larmetgår och #metoo visar först det första på en helt oacceptabel arbetsmiljö och ett i många avseenden orimligt samhällsklimat för kvinnor och tjejer. Det vi läser om i uppropet får helt enkelt inte förekomma, och det vore givetvis väldigt naivt att inbilla sig att inte vi inom vårt förbund har mycket kvar att jobba med. Sett ur ett längre perspektiv visar #larmetgår även att vi måste göra mycket för att få en räddningstjänst som i betydligt högre grad speglar samhället i stort. Då måste vi ha en absolut nolltolerans mot alla former av kränkande beteende. Ansvaret faller gemensamt på alla chefer inom svensk räddningstjänst, säger han i ett pressmeddelande.
LÄS OCKSÅ: De kräver stopp på sexismen i facket
Här följer ett urval av vittnesmålen:
”Killen som gick och viftade på sin penis genom korridoren. Som hängde ut den lite var stans. Som hånskrattade mig i ansiktet när jag sa att jag inte ville se den mer. Styrkeledaren som inte sa åt honom att hålla gylfen stängd. Nu har båda klättrat i rang och killen med kuken har personalansvar. Jag har slutat.”
”Det går inte ha två kvinnor i samma skift. Dom kommer få mens samtidigt – och vem kan klara av två PMS-kärringar på en gång?”
”För mig hade skitsnacket börjat innan jag började fast jag inte visste det. De hade bestämt sig redan innan jag kom dit att jag inte skulle bli kvar. Jag höll ut i några år, trodde att de kanske skulle se vad jag gick för. Under de åren var det kukbilder, sexskämt som blev värre och värre, återkommande kommentarer om avsugningar – den värsta var en varning om vad som kan hända om man suger av någon när man åker på semester och den man suger nyss har satt på ett lik … som ett vänligt ord från en kollega till en annan, naturligtvis utan vittnen i omklädningsrummet.”
”Vad ska ni (kvinnliga brandmän) hit och göra, det finns ändå ingen som vill ha er här”
”Vid första övernattningen inför introduktion till chef i beredskap uppmanades jag på allvar att låsa dörren till mitt övernattningsrum, för de kunde inte garantera min säkerhet.”
”Manlig kollega masserar, gör obehagliga närmanden, ska visa i gymmet hur man ”faktiskt” ska lyfta genom att ta på oss tjejer. SMS:ar vissa med förslag på sexuella aktiviteter, andra frågar han rakt ut om de vill ligga med honom. Han har tagit med sig tjejer till stationen (ej sin fru) på nattpassen. Blev varnad och flyttad, men jobbar nu i annan räddningstjänst med ”nya” tjejer.”
”Jag fick en välkomsthälsning i form av en banan med kondom på i mitt postfack första dagen på mitt nya jobb.”
”Det går knappt att återge alla gånger jag blivit tafsad på eller kallad för saker ”på skämt” eller på fyllan. Vid graviditet kommentarer som ”vilka bröstet du har fått… Shit” på fester rena tafsningar och kommentarer, en del väldigt grova. Två arbetsledare har betett sig på detta vis och massor med kollegor.”
”Vi var över 120 anställda i förbundet men jag var den enda kvinnan i utryckningstjänst. När vi skulle anställa blev det aktuellt med ytterligare en kvinna – men då blev det protester. Någon måtta på jämställdheten måste det ju ändå vara.”
”Det var på min första praktik. Jag fick inte sova på brandstationen på natten fast jag följde ett skiftlag. Brandmästaren förklarade att jag måste ju förstå att allas fruar skulle bli oroliga om jag var kvar där över natten.”
”Att bli hårt kramad, upplyft och snurrad i luften av manlig kollega, med förklaringen att ”jag kunde inte låta bli för du är så liten och söt”.”
”Utbildning på MSB då utländsk räddningstjänst övade på övningsfältet och vi tjejer tvingades röra oss i grupp för att slippa bli utsatta för verbala och fysiska kränkningar. Blickar och bli tutade på av deras brandbilar var mer regel än undantag. Kompis som råkade komma ensam blev omringad och tafsad på. Lärarna var medvetna om det men inget gjordes med förklaringen att ”den utländska räddningstjänsten betalade så bra”. Den utländska räddningstjänsten är fortfarande välkommen till övningsfältet.”
”Varje vecka var en av insatsledarna ”subba”, fick jag berättat för mig under fnitter och lite generade former av de andra (manliga) befälen. Att vara subba innebar att hålla ordning i köket, hämta posten mm, och att sätta på kaffe, och ”ibland ska det ingå andra tjänster också, som att gå ner under bordet på de som önskar.”
”Första sommarjobbet på brandstationen mottogs jag med orden ”brandförsvaret är det sista manliga fästet, här ska fan inga kvinnor in”. Inför min ankomst hade TV-rummet dekorerats med urrivna sidor ur porrtidningar och på kvällspasset satt allt som oftast ett par kollegor och tittade på porrfilm. På de dagliga innebandyträningarna tacklades jag hårdast av alla och fick samtidigt höra hur fysiskt underlägsna kvinnor är och att det aldrig skulle fungera att ha kvinnor som ”riktiga” rökdykare. Eftersom kvinnor även är sämre på ”motorer och sånt” skulle vi heller aldrig kunna klara av att köra brandbilarna. Varför en kvinna som jag släppts in var därför oförståeligt och det skulle vara mycket bättre om jag, som dessutom var så ”feminin”, ägnade mig åt något kvinnligare yrke. Som sjuksyrra t.ex. Till detta kom ovälkomna utstuderade blickar och sexuella anspelningar. Allt detta var en så naturlig och normaliserad del av tillvaron att jag inte ens tänkte tanken att jag borde berätta det för min chef eller någon annan.”
”Fick höra första dagen på mitt nya jobb av min chef att min utbildning och erfarenhet som brandman inte dög. Att man hade ”haft personer förr” som inte uppfyllde kunskapskraven. Jag blev tvingad första veckan att resa och ta ut utskjutsstegen själv framför gruppen då det enligt chefen ”varit svårt för tjejer”. Han skulle konstant påpeka vad jag gjorde fel på larm, gärna framför de andra. Jag spenderade år att försöka visa att jag dög och gjorde rätt, men var aldrig bra nog och han kunde heller inte förklara vad jag skulle öva på eller förbättra för att bli ”okeyad”. Tog upp det med högre chefer, jag blev flyttad, han är kvar.”
