Han såg ständiga vårdskandaler

Efter en arbetsdag var det inte bara smärta som fanns i kroppen utan också mycket känslor. Som timvikarie fick Sebastian Lönnlöv ingen handledning för att bearbeta de känslorna. Då skrev han dagbok. Några år senare började han stryka och anonymisera vårdtagare och kollegor. Och nu sitter vi här. I ett barocklikt rum på Bonnierförlagen. Sebastian håller en pappersmugg med kaffe, även om han är en så hängiven tedrickare att han har bloggat om te. 

Han ger ut sin text för att han tycker att äldreomsorgen diskuteras för lite, men berör så många. Enstaka skandaler blossar upp ibland. Som den så kallade ”Caremaskandalen” som handlade om just det äldreboende i Stockholm där Sebastian arbetade. 

– Det var lite svårt att känna igen sig i medierapporteringen, den var bitvis osaklig. Man fokuserade på blöjvägning som något negativt fast det inte var specifikt för det här boendet. Det blev inget helhetsgrepp kring äldreomsorgen. Det blev ickefrågor till slut.

”Jag tror att de allra flesta vill göra ett bra jobb, men är det för stressigt ger man i viss mening upp.”

Sebastian vill i stället tala om de skandaler som pågår varje dag i det tysta. Hur man ignorerar dubbelbemanning för att spara tid, hur man har larm som Socialstyrelsen inte tillåter, hur man går till jobbet sjuk trots att man riskerar de äldres liv, hur de äldre som saknar påstridiga anhöriga aldrig prioriteras, hur man låter bli att rapportera fel för att man är rädd för påföljderna. Hur man som oerfaret vårdbiträde inte känner igen tecknen på stroke.  

– Det är klart att inte alla ställen är likadana men de problem jag beskriver verkar inte vara isolerade till de platser jag skriver om.

Sebastian gjorde praktik inom ramen för sjuksköterskeutbildningen på ett kommunalt äldreboende och jobbade sedan som timvikarie på det privata boendet. 

– De var precis lika illa båda två. 

Kan du beskriva den vanvård du stötte på?

– Det kanske inte är vanvård i ordets rätta bemärkelse men det är inte optimal omsorg om äldre. Det här att inte räcka till, inte ha tid och riskera att missa viktiga saker. Mycket av det som händer rapporteras inte för de som jobbar kan inte lita på att det blir mer tid om de beskriver att de gjort ett misstag. I stället är de rädda för att råka illa ut.

Orsaken till att det ser ut som det gör är brist på tid och resurser, enligt Sebastian. När man läser boken är det lätt att stundtals tänka att en del människor inte passar i äldreomsorgen.

– Jag tror att de allra flesta vill göra ett bra jobb, men är det för stressigt ger man i viss mening upp. Vi har en situation där var femte inte vill jobba kvar i äldreomsorgen. Det är klart att det märks. Man nöts ner av att inte räcka till.

Sebastian hoppade av sjuksköterskeutbildningen och jobbar i dag som bibliotekarie. Hade han inte fått jobb på bibliotek hade han jobbat kvar i äldreomsorgen. Han trivdes med att finnas till för de äldre men kände att bristen på resurser hindrade honom från att göra ett bra jobb. Tack vare att han inte längre är beroende av jobb i äldreomsorgen kan han nu ge ut sin bok.

En svårighet när Sebastian skrev sin bok var att han inte bara vill ge en negativ bild av äldreomsorgen.  

– Det är svårt att lyfta fram problem utan att det blir dystert. Jag har försökt få med positiva bitar också. Det här är mina erfarenheter och det finns andra yrkeserfarenheter som är mer positiva också.

Sebastian hoppas att boken leder till att äldreomsorgen diskuteras mer. Man behöver lyssna mycket mer på personalen, säger han.

– Får vi bättre arbetsvillkor för personalen så får våra äldre bättre livsvillkor.