Förskolan där dans är läromedlet

– Jag är en gran, säger fyraåriga Efsa och ställer sig så toppigt granlikt som möjligt utanför cirkeln med barn.

– Ja, det är du. Och vad är du för träd Didric, frågar barnskötaren Tijen Tekde­mir femåringen som spretar ståtligt med sina fingrar.  

– Jag är en björk, svarar han och sträcker armarna lite till.

– Vi andra är vind, säger Tijen. 

Olga Boksjö.

Kollegan Olga Boksjö sätter på musiken och blåstdansen kan börja. Vivaldis stråkar leker fram en lätt vind genom barnens rörelser. De glider långsamt fram genom rummet samtidigt som de vajar lugnt med sjalar och löv i sina händer. Så blir musiken hetsigare och Tijen ropar: ”Nu kommer stormen!”

Stormbarnen blir ivriga i blicken och fylls med en kraft som får de små kropparna att springa fortare och vifta ivrigare. Tvååriga Nawa virvlar runt i sin röda klänning. Blåsten ökar i styrka. Till slut känner till och med jag som bara tittar på hur det viner om öronen inne i den stora salen. Och det är då det händer. Träden faller omkull med ett brak och dansen tar slut med ett förtjust skratt. 

”Det är viktigt att ha roligt. Lärandet blir djupare när vi arbetar med estetiska former.”

Trädgårdens barn i Akalla utanför Stockholm är vana dansare. Förskolans drygt sextio barn är indelade i fyra avdelningar med yngre och äldre barn. Alla har danslektion en gång i veckan. Tijen och Olga, som båda gått kurser i danspedagogik, håller i lektionerna. 

– Jag dansade alltid på jobbet innan jag gick kurs­en också. Men det blir annorlunda nu, säger Tijen.

– Det är viktigt att ha roligt. Lärandet blir djupare när vi arbetar med estetiska former. Det står till och med i läroplanen att vi ska använda oss av det. Men det står inte hur. Det är upp till oss, säger Olga.

Tijen nickar och menar att dansen får i gång barn­ens tänkande.

– Ja, de pratar mycket om det vi gör på dansen i andra situationer. Som när vi är i skogen, då kan de peka på ett träd som vajar i vinden och säga: ”Det blåser som på dansen.” Eller som när ett barn hittade en vriden gren på marken och sa: ”Titta Tijen den är som min arm när vi dansade böjt.”

Olga berättar att dansen också blir en extra bra språkträning för de barn som inte har föräldrar som kan svenska.

– De kanske inte ens pratar svenska hemma. För dem blir dansen ett bra sätt att lära sig ord. Att känna orden i kroppen. Vi kan dansa sådant som grönsaker eller yrken. För barnen är det inga problem att dansa snickare eller polis, säger Olga.

– Fast föräldrarna kan ju komma ibland och undra hur de gör när de dansar morot, skrattar Tijen. De tycker att det verkar svårt.

”Vi kan dansa sådant som grönsaker eller yrken. För barnen är det inga problem att dansa snickare eller polis.”

Varje danstillfälle är som ett lektionspass under förskoledagen med tydlig början och tydligt slut. De börjar med en hejsång och slutar med att tillsammans rita det de dansat. 

I hejsången handlar det mycket om kroppsuppfattning. Två år gamla Vilmer ser koncentrerad ut när han sjunger samtidigt som han lite bångstyrigt försöker sträcka magen upp mot taket och sedan ner i golvet.  Femåringarna som är med har det lite lättare, Melissa som hunnit få mer koll på kroppen gör sångens rörelser lätt som en plätt. Så blir det dags att dansa matte. Tre rockringar läggs ut på golvet och musiken drar i gång. Barnen dansar runt tills musiken stannar. Då ställer sig alla i någon av ringarna.

– Oj, hur många är ni här, frågar Olga och Vilmer räknar högt tillsammans med de andra. En, två, tre, fyra och fem. 

– Men titta nu gick Nawa, hur många är det kvar då?

– Fyra, ropar barnen i kör. – Nu ska vi dansa fordon. Vad vill du vara Nawa?

– Ämbeläns, svarar hon tvärsäkert på sitt barnspråk märkbart stolt över sitt val.

– Och du Melissa?

– En motorcykel.

Tijen går fram till henne.

– Å bra får jag åka med? Jag hoppar upp bak, ­säger hon och hinner precis innan Olga drar i gång en rocklåt med ösigt pianospel.

Motorcykeln kickstartar och försvinner ut i mängden av lyckligt leende brandbilar, sportbilar och lastbilar.