”Hans röst är desperat, lönekravet gör att han måste ha en lön närmare 29 000 kronor”
Nu försvinner en arbetare. Sen försvinner nästa. Och nästa. Vi har sedan länge en bemanningskris i välfärden men den bryr sig politikerna inte om. De ser inte dem som behövs, dem som bidrar till samhället. De vill bara få bort dem, få ut dem, skriver undersköterskan Emma Ed.
Emma Ed.
I dag kom det första samtalet.
Desperation i rösten, på gränsen till uppgiven. Han har inget kvar. Ingen kvar. Inte ens landet han en gång lämnat.
Allt som finns är livet i Sverige. Han har bott i Sverige i 8 år.
Pratar flytande svenska och är inte svårare att förstå än valfri Sölvesborgare, varför det nu ens skulle vara relevant.
Kom som asylsökande, blev kvar på arbetstillstånd. Har jobbat så länge han har fått.
Ligger bra till lönemässigt
Blev av med jobbet under pandemin. Fick ett nytt jobb under pandemin. Har ett samhällsbärande yrke.
Sen kom Tidöavtalet. Nu har han har fått ett brev. Han tjänar inte 28 400 kronor.
Har arbetat sig uppåt, utbildat och kompetensutvecklat sig inom sitt yrke. Ligger bra i lönespannet på tvätteriet.
Han tjänar fortfarande inte 28 400 kr. Brevet bär ett löfte om utvisning då denna summa nu utgör gränsen till vad man måste tjäna för att kunna ha ett arbetstillstånd.
Svaret är att byta jobb, men inget råd om till vilket. Är det ett jobb som finns? Som är realistiskt? För tydligen anses en fjärdedel av alla som har ett arbete i Sverige inte kunna försörja sig.
Arbetet bakom kulisserna
De viktigaste av yrken är både osynliga och undervärderade, men är det ingen som utför dem får det de största av konsekvenser.
Ingen kan vårdas på ett sjukhus utan tvätteriarbetare. Ingen kan operera utan lokalvårdare. Måltiden patienten får efter ronden är tillagad av någon. Stannar arbetet bakom kulisserna så stannar allt.
Nu försvinner en essentiell arbetare. Det kommer inte märkas av någon. Nu. Sen försvinner nästa. Och nästa.
Livsöden som vi aldrig får, eller vill, se hur det sedan gick.
Bemanningskris pågår
Men jag kommer fortfarande vara kvar här, högst troligtvis i samma soffa som nu, om fem år. Är själv undersköterska. Även mina kollegor kommer börja försvinna.
Vi har en bemanningskris sedan länge. Nu verkar vi dessutom utöver att ha utvecklat en empatiaversion ha gått vidare till ren idioti då förmågan att se sambandet mellan vår egen välfärd och arbetarna som gör den möjlig har försvunnit.
Regeringens beslut
Dagen vi står där efterlämnade i tomheten av de där kollegorna som försvann och undrar hur det egentligen gick för dem, den dagen är närmre än vi kanske trott. Kollegor som var som alla andra i arbetsgruppen, som byggt upp en tillhörighet, ett liv, ett hem här nu borta på grund av…
Ja… På grund av vad?
Inte på grund av att de inte behövdes.
Inte på grund av att de inte bidrog till samhället.
Det här är ett politiskt beslut.
Taget av regeringen.
Om du var en av dem som röstade för det här får du gärna besvara ovan ställda fråga, då de enda svar jag kan komma på utmynnar i att för vissa väger födelseplats tyngre än människovärde.
