Han vände misären till ett drömjobb
Fritidsledaren René Desaix hade en tuff uppväxt med misshandel och fosterhem. Nu kämpar han för att ge skolungdomar en bättre vardag och ett annat liv.
Fritidsledaren René Desaix.
– God morgon Kevin, är det bra i dag? Trött?
Med ett leende hälsar René Desaix på alla elever som kommer till högstadiet Högavångsskolan i Olofström den här gråa, ruggiga måndagsmorgonen. Han står i entrén varje morgon, för som han säger:
– Det är inte alla ungdomar som får höra ett ”god morgon” på morgonen.
Att René skulle jobba med unga visste han tidigt. Kvällen innan ses vi i familjens villa i grannbyn Jämshög och han berättar om sin egen barn- och ungdomstid.
Grov misshandel
– Jag är uppvuxen i en misär.
De första tre åren av sitt liv bodde han på ett hem för unga mammor som behövde hjälp med sina barn. Sedan träffade mamman en ny man.
– Han var inte snäll. Det var misshandel, grovt, både på mig och syskonen och framför allt på min mamma.
– Jag försökte hitta mig själv i allt. Jag är väldigt glad att jag har haft vuxna runt mig som har stöttat mig och sett vem jag egentligen är.
I dag kallar han sin fosterhemspappa för sin riktiga pappa.
– Vi har kontakt varje dag i stort sett och han är mina barns farfar.
Fotbollspappa
Barnen, det är Milo och Melwin, två pigga pojkar som älskar fotboll mer än allt annat. Storebrorsan spelar i Mjällby, lillebrorsan i Bromölla, så det blir många timmar i bilen till träningar och matcher.
– Mina barn ska aldrig få uppleva det som jag upplevde. I en familj ska de inte vara i närheten av det. Det finns inte på kartan.
Förutom fosterhemspappan fanns en annan viktig person där när René var ung.
– Ja, där var en fritidsledare som jag såg upp till. Och det är väl där också som detta med mitt jobb har såtts. Han var med mig från att jag började sexan till nian. Det var han som gjorde att jag fick första jobbet på en fritidsgård.
Sätter namnen
På sitt lugna Blekingemål säger René att det alltid har funnits i honom att det ska finnas människor som ser och hör alla. Högavångsskolan har ungefär 500 elever, han berättar att målet är att han ska kunna allas namn innan de slutar nian.
– Till 90 procent klarar jag det.
Vi avbryts av att två före detta elever, Nico och Elliott, kommer till huset. De går fordonsprogrammet på gymnasiet och har erbjudit sig att fixa en trasig handbroms i Renés gamla Nissan.
– Jag frågar om hjälp för jag vet att de uppskattar det. Känslan av att känna sig behövd och att visa att även vuxna kan behöva hjälp.
Att Nico och Elliott kommer hit en söndagskväll beror förstås också på att René betydde mycket för dem.
– Han var grym, engagerad!
Rast med pingis
Tillbaka till Högavångsskolan. Morgonrushen är över och eleverna har släntrat in i sina skolsalar. En av ungdomarna vill inte gå på lektionen. René är där.
– Du måste, det vet du!
Sedan väntar ett möte om elever och efter det är det dags för första rasten. I uppehållsrummet som är Renés arbetsplats står några slitna pingisbord och ett par nedsuttna soffor. Ett gäng killar sitter och snackar och kollar i sina mobiler.
– Vill ni spela pingis killar?
– Ja!
– Jag hämtar rack och bollar.
Möte med socialen
Fler och fler elever kommer ner till uppehållsrummet och vill handla i cafeterian. René samlar in pingisracketerna och börjar sälja snabbnudlar och kexchoklad. Det är skratt, prat och hög ljudvolym. René tar en caffelatte, det blir dagens frukost.
Efter lunchen, som blir dagens första måltid, väntar ett möte med socialen. Han säger att den delen, orosanmälningarna, är det värsta med jobbet. Anmälningarna kan handla om hög frånvaro, fel umgänge eller att någon elev har gjort något man inte ska göra.
– Man känner en viss oro när man ska ta samtalet med eleverna. Men jag är alltid ärlig med dem, det är inga kringelikrokar.
Klänning på jobbet
Men mest präglas arbetsdagarna av glädje. Varje fredag till exempel klär René ut sig. Skolan har ett stort kostymförråd i källaren och då jobbar han iklädd saker som kodräkt, clownkostym eller gorilla.
– När jag känner vilken tråkig stämning vi har så får vi liva upp det lite. Och de skrattar.
När de jobbade med genus och normer sade en av ungdomarna att killar inte kan ha klänning. Nästa dag kom René till jobbet iklädd just klänning.
– Det blev väldigt mycket ”hur vågar du?”. Men det är bara vi som kan bryta normerna.
Han säger att det är svårt att göra en arbetsbeskrivning. Ena dagen är han lekfarbror, nästa dag sitter han med elever och pluggar. Det kan vara ungdomar som saknar skolmotivationen.
”Hur var du själv?”
– Alltid när jag är på jobbet tänker jag: Hur var jag själv? Det är jätteviktigt att inte glömma bort. Det säger jag även till lärarna: Hur var du själv? Man måste hela tiden blicka bakåt på hur man själv var i skolan. Det var inte lätt och det var inte roligt alltid.
När han kommer hem tycker han om att ta en skogspromenad. Men allra först njuter han av tystnaden innanför villaväggarna.
Jag ställer en sista fråga: Vad är det bästa med jobbet?
– Att ingen dag är den andra lik. Och när man lyckas vända en elev, eller hjälper en elev att få en annan syn. Jag är anställd av kommunen men ser mig som anställd av ungdomarna.
