”Kommer vi att klara hela julaftonen utan ambulans och polis?”
Vi är många som försiktigt smyger upp på julaftonsmorgonen för att gå till en annan gemenskap än familjens. Flera av oss är kommunalare. Tänk på oss och värdesätt oss och dem som behöver oss, särskilt om du själv är en av dem som kan fira jul tryggt hemma med din familj, skriver Lowisa Iwman Anderzon.
December månad är full av hopp och förväntan. Bilden av en Astrid Lindgren-jul som för Madicken eller Emil finns hos många.
Ett varmt hem där elden sprakar och de tända ljusen lägger ett milt sken över det stora runda bordet i matsalen som dignar under tyngden av fet skinka, korvar och godsaker.
Barnen är finklädda och hoppas att tomten ska komma med många julklappar i fina, glansiga papper.
Men december månad handlar också om stress och ångest. I butikerna och på nätet lovas en fantastisk jul om du bara köper detta och detta och detta i oändlighet. Eller res bort, alla tillsammans till en varmare plats där barnen kan bada i poolen på hotellet och äta hur mycket glass de vill.
De hemlösa på mitt jobb
På mitt jobb finns de som inte har något varmt hem. De som inte har en matsal med ett bord som dignar av korvar, Jansson och ris à la Malta. De hemlösa på mitt jobb har ingen gemenskap med anhöriga. Inget hopp om julklappar från någon tomte. Inte heller någon att själv köpa julklappar till eller möjligheten att resa bort från denna ångest till ett främmande land där solen värmer.
Och så finns vi som försiktigt smyger upp på julaftonsmorgonen för att gå till en annan gemenskap än familjens.
Vi kommunalare är på jobbet
Bussföraren som kör arbetarna till sina arbetsplatser. Några ska till sjukhuset för att kunna ta hand om de akuta fall ambulansen kommer in med.
Några andra ska till ensamma äldre där de byter den gamles nattkläder till en fin skjorta denna högtidens dag. Tjejen på Konsum har redan för någon timme sedan bakat morgonens bröd så att jag kan köpa en kaffe och bulle på väg till mitt arbete med hemlösa.
Vilka boende är inne, vilka är ute. Kommer vi att klara hela dagen och natten utan ambulans och polis?
Redan när jag kommer är ångestnivån hög på boendet. Flera av de boende väljer att gå därifrån för att berusa sig på sin drog för att slippa julen, en jul som inte liknar någon av Astrid Lindgrens böcker.
Eller jo, kanske som julen i fattigstugan i Katthult, där det inte finns något hopp om julklappar eller förväntan av glada barn i finkläder. Där kommandoran redan har tagit de fetaste korvarna och de godaste efterrätterna som hon äter i skenet av sitt grenljus.
Kaffe och Kalle Anka
För dem som ändå stannar inne på boendet denna dag gör personalen sitt bästa för att vår något märkliga gemenskap mellan arbetande personal och hemlösa ska kännas julig. Jag häller upp kaffet på termos.
Tar fram de fina röda dukarna av papper. Dukar fram lussebullar och chokladaskar. Tillsammans sitter vi i matsalen, dricker vårt kaffe och tittar på Kalle Anka.
Kvällspersonalen kommer och får rapport av dagen. Vilka boende är inne, vilka är ute. Kommer vi att klara hela dagen och natten utan ambulans och polis? Jag går ner i källaren för att byta om. Vi är många kommunalare som arbetat för att vårt samhälle ska fungera denna julens högtidsdag.
Julen – en tid av kontraster
Utanför jobbet väntar min man på mig med våra två hundar. Tillsammans åker vi hem till min svärmor som väntar på oss för att fira jul. När dagen är över kryper jag ner i sängen. Mätt, varm och trygg.
Julen är en tid av kontraster. Överflöd och misär. Gemenskap och ensamhet. Glädje och ångest.
Och sällan är de allt större samhällsklyftorna så uppenbara som när vissa kan fira jul med familj och överkonsumtion, medan andra får nöja sig med en chokladbit och en längtan efter att denna långa dag ska ta slut.
