”Jag vill inte att du vänder bort blicken när jag berättar vad jag jobbar med”
Varje gång någon frågar vad jag gör och jag berättar att jag jobbar i vården slocknar intresset och personen vänder sig till någon annan. Jag har aldrig fått en följdfråga på mitt svar, skriver Karolina Schultz Danielsson, personlig assistent.
Jag var på gott humör i går. Vilken härlig känsla får man nog lov att säga. Jag hoppas den håller i sig. Känslan kom efter att jag hört ett radioprogram diskutera den nya filmen ”Det omätbara” en dokumentär som handlar om och hyllar omsorgsyrken. Jag kände äntligen att jag fick jag vara stolt, inte bara inombords utan även ute i det offentliga.
Samhällets inställning till vård och omsorg är motsägelsefull. Alla är överens om att den behövs och att den är viktig. Vård- och omsorgspersonal höjs till skyarna i riksdagsdebatter, och de kan till och med få balkongapplåder vid akut kris. Men där tar det liksom stopp.
Aldrig fått en följdfråga
Varje gång jag på frågan om vad jag sysslar med svarar att jag jobbar som personlig assistent, slocknar intresset i frågarens öga och hen vänder sig famlande bort mot någon annan. Jag har aldrig fått en följdfråga på det svaret.
Börjar jag i en annan ände, till exempel berätta att jag jobbat som översättare, får jag en helt annan reaktion. Intresset i motpartens ögon stannar och följdfrågorna kommer.
Min självbild har påverkats sedan jag började i vården, jag får kämpa för att känna den stolthet jag tycker vi är värda. Tills i går – när jag hörde samtalet på radio om Det omätbara.
Varför är det så? Har vi lyckats degradera dessa viktiga yrken, de som bär upp vår medmänsklighet, de insatser som vi alla någon gång kommer att behöva, till något som bara är värt en bortvänd blick?
Det finns en tyst konsensus om att omsorgen bara ska fungera, om att omsorgspersonalen bara ska finnas där och göra ett bra jobb. Men hur ska den kunna fungera när samhället – vi människor – inte aktivt värderar den?
Att ”hamna i vårdsvängen” är det alltför få som avundas eller intresserar sig nämnvärt för, och det påverkar såklart självbilden hos oss som arbetar där. Jag ”hamnade” här, vilket jag är glad över idag. Men min självbild har påverkats sedan jag började, jag får kämpa för att känna den stolthet jag tycker vi är värda. Tills i går – när jag hörde samtalet på radio om Det omätbara.
Behövde en fast inkomst
Jag började jobba som personlig assistent för femton år sedan. Jag kunde inte lita på min företagarinkomst och behövde en fast inkomst. Det var en tillfällig lösning trodde jag, men jag har stannat kvar. Jag trivs ju med mitt arbete. Det finns emellertid problem. Jag trivs inte med lönen och inte med andras slocknade blickar när jag berättar om att jag jobbar med detta.
Vad står den slocknade blicken för? Jag är nyfiken på det. Och jag tror dessvärre att jag själv har haft den. I mitt fall inbillar jag mig att den kanske är sprungen ur arbetarklassens motvilja att serva överheten, att ”torka andras skit”. Men det är förstås en annan sak. Det skrämmer mig att denna oreflekterade reaktion fortfarande genomsyrar hur vi ser på många vård- och omsorgsyrken.
Nästa gång: ställ en följdfråga
Hur ska samhället, alla vi som bor här, på djupet förstå att det inte är skit att jobba med människor? Ett annat synsätt är fullt möjligt. Det krävs en tyst revolution i varje människa för att befästa ett nytt synsätt. Först då, tror jag, kommer även lönerna att komma i kapp.
Så jag ber dig, nästa gång du möter någon som berättar att hen jobbar som undersköterska, vårdbiträde eller personlig assistent, eller inom något vård- eller omsorgsyrke som du inte aktivt reflekterat över, låt inte din blick slockna. Ställ en följdfråga.
