”När blev chefens svar på ansvar: Skyll dig själv”
När vi utsätts för hot eller våld säger cheferna att vi kan hitta något annat ”om jobbet inte passar”. När vi vågar säga ifrån möter arbetsgivarna med att lägga ansvaret på oss själva. Så ser ansvarsflykt ut i praktiken, skriver stödassistent Magdalena Arif.
Jag har märkt ett oroväckande mönster. En ny slags pandemi som sprider sig, som inte handlar om virus.
Jag talar om ansvarsflykten. Ett märkligt fenomen där människor allt mer undviker att ta ansvar för sina handlingar.
För inte så länge sedan var det naturligt att stå för sina misstag, be om ursäkt och ta konsekvenserna. Det känns allt mer som något förgånget.
”Byt jobb om det inte passar”
Det här är särskilt tydligt på våra arbetsplatser inom LSS. När en medarbetare utsätts för hot eller våld av en brukare säger ledningen att ”om jobbet inte passar, kan du hitta nåt annat”. Ansvarsflykt i praktiken.
Slag, spottande, hårdragningar och verbala kränkningar avfärdas som något som ”ingår i yrket”. När anställda vågar säga ifrån möts de istället med att ansvaret läggs på dem själva, att de ska lämna om de inte tycker att villkoren är bra.
Men varför har det blivit så svårt att erkänna sina misstag och be om ursäkt? Vad har hänt med oss som gör att vi undviker detta?
Ett annat vanligt exempel är hur chefer hanterar konflikter inom arbetsgruppen. I stället för att ta itu med individen som orsakar problem, väljer de att omplacera personen till en annan enhet, till en grupp som ännu inte är ”infekterad”.
Den här strategin innebär att konfliktskaparen bara flyttas runt så att ytterligare en grupp kan brytas ner, och så fortsätter cirkeln.
Så här undviker arbetsgivaren och ansvariga chefer ansvaret att faktiskt hantera konflikter.
Konsekvenserna?
En försämrad arbetsmiljö, ett minskat förtroende för ledningen och en känsla av maktlöshet bland personalen. Denna maktlöshet gör att personalen blir tystare och drar sig för att rapportera problem ,då de ser att inget verkligt förändras.
Undviker att ta ansvar
Men varför har det blivit så svårt att erkänna sina misstag och be om ursäkt? Vad har hänt med oss som gör att vi undviker detta?
Det är inte bara ett problem för oss själva utan också för de generationer som kommer efter oss. Det handlar om vilken kultur vi skapar, både i arbetslivet och i samhället i stort.
Har vårt behov av att få bekräftelse på att vi gör ett bra jobb tagit över vårt ansvarstagande? Vad händer när behovet av bekräftelse blir viktigare än att göra rätt? Det är en fråga som vi måste ställa oss själva, både som individer och som arbetslag.
Vi behöver varandra
Detta är särskilt tydligt i våra yrken och i vardagen. Vi ser allt oftare hur människor undviker att ta ansvar och försöka skjuta ifrån sig problem.
Men vi måste komma ihåg att vi alltid kommer att behöva varandra. Din mamma, din pappa, din syster, din bror, din granne, någon på andra sidan av gatan eller någon du möter i din vardag kommer en dag att behöva din hjälp.
Om vi inte kan stå upp för mänskligheten och solidariteten, hur ska vi då kunna bygga upp ett starkt och stolt yrkesliv? Ett yrkesliv där vi kan känna stolthet över vad vi gör och där vi verkligen tar hand om varandra.
