Det har gått två år sedan politikerna i Malmö gav medlemmarna i Kommunal ett löfte om att slopa minutstyrningen i hemtjänsten. Två år, eller över en miljon minuter har gått. 

Minuter där arbetare inom hemtjänsten fått parera mellan olika brukares behov, cykla snabbare, ge omsorg snabbare, bre mackan snabbare, andas snabbare.

Vi tycker att det är dags att börja räkna minuterna på hur lång tid det tar för politikerna att hålla det givna löftet.

Inte behovet som styr

Hur går det egentligen till, det här med minutstyrning? Hur höjer och sänker vi antalet minuter? Vems behov är det som egentligen styr? 

Jo, efter dialog med brukaren och kollegorna i sitt arbetslag, informerar brukarens fasta omsorgskontakt behovet av antal minuter till en koordinator. Där borde processen ta slut och tiderna ändras efter brukarens behov. 

Minuterna går, men S och Malmö Stad verkar ha all tid i världen. 

Men medlemmar i Kommunal vittnar om en annan verklighet. Tiden ägs inte av brukaren. Den ägs av verksamheten och verksamhetens budget. 

”Då får vi ta minuter från en annan brukare” är ett citat många av medlemmarna får höra när de behöver öka antalet minuter för en enskild brukare och vi ser att de gånger minuterna väl ökar, dras de ner igen efter några dagar.

Var är förtroendet för undersköterskorna?

Men var är tilliten till de professionella välfärdsarbetarna, till oss som arbetar i hemtjänsten? Och var är tilliten till brukarna?

Var är tilliten till kompetensen och förståelsen för brukarens individuella behov och var är förtroendet för undersköterskeyrket?

Vi ska orka arbeta ett helt arbetsliv, och gärna ett arbetsliv som tillåter oss att gå i pension fria från förslitningsskador och negativa effekter av långvarig stress.

Vård kostar, men måste vi verkligen betala med vår hälsa?

Minuterna går, men Socialdemokraterna och Malmö Stad verkar ha all tid i världen. 

  • Kate Wallace
    undersköterska, huvudskyddsombud och facklig företrädare, Kommunal sektion Malmö vård och omsorg