Det tog 53 år för svenska politiker att förkorta normalarbetstiden från 48 timmar 1920 ner till 40 timmar 1973. Sen tog det stopp även om små justeringar neråt har gjorts i flera avtal.

För undersköterskor och vårdbiträden inom vård och omsorg är till exempel det normala heltidsmåttet oftast 37 timmar per vecka.

Nu har ytterligare 50 år passerat och då är det väl ändå dags att ta nästa steg mot kortare arbetstid, anser Kommunal och stora delar av fackföreningsrörelsen.

Men för inte så länge sedan tyckte Kommunal inte riktigt så. Först efter en het debatt på kongressen 2022, där förbundsledningen stretade emot, blev Kommunal ett fack som kämpar för arbetstidsförkortning. 

16 år tidigare, en ovanligt kall vårdag i Ronneby i Blekinge, hölls ungefär samma debatt på förbundsmötet, fast då vann ledningens linje att Kommunal visserligen var för arbetstidsförkortning men kravet skulle prioriteras ner till förmån för höjda löner och kamp för rätt till heltid.

Ny rapport från Kommunal

Kommunal har just släppt rapporten ”Tid för förändring”, som mestadels är en genomgång av forskning och argument som talar för kortare arbetstid och jämförelser mellan olika länder i frågan om arbetstidsförkortning. 

Den är också en tydlig motvikt till arbetsgivarsidans uträkningar om hur hiskeligt dyrt det skulle bli att korta arbetstiden. Kommunal visar här att man kan räkna på ett annat sätt.

Uppenbarligen tar det tid att förändra uppfattningar om arbetets tid. Under hela mitt yrkesliv, som startade i början på 80-talet, har frågan om kortare arbetstid med jämna mellanrum stötts och blötts. Otaliga försök har gjorts runt om i landet, oftast med positiva effekter på hälsa och återhämtning.

Så vad är grejen? Varför är det så in i bänken svårt för Sverige att ta ytterligare ett steg mot kortare arbetstid?

Funkar i Danmark och Norge

Det funkar ju utmärkt i till exempel våra grannländer Danmark och Norge, vilket Kommunals utredare Hampus Andersson visar i sin rapport. Deras tillväxt och ekonomier har heller inte påverkats nämnvärt.

Men i Sverige framstår det som omöjligt. Varför? Det finns faktiskt inget bra svar på frågan.

Är det vår berömda arbetsmoral det handlar om? Eller handlar det om makten över den politiska agendan?

Man kan ju notera att den senaste lagstadgade arbetstidsförkortningen kom under en tid då fackföreningsrörelsen hade mycket att säga till om, flera löntagarvänliga reformer genomfördes på 1970-talet.

Sedan dess har fackets inflytande på det politiska samtalet minskat stadigt, vilket å andra sidan borde gälla i övriga nordiska länder också.

Något på väg att hända

Nu ser det ut som att det kanske, kanske kan hända något. Även LO har tagit beslut om att tydligare kämpa för kortare arbetstid, visserligen genom avtal först och främst.

Socialdemokraterna tittar på frågan på ett mer seriöst sätt inför nästa val. Och just nu pågår en konflikt inom vården där sjuksköterskornas fackförbund Vårdförbundet till och med varslat om strejk i första hand för att få igenom krav om kortare arbetstid. 

Skulle de lyckas få igenom något sådant kan det bli svårt för arbetsgivarna att neka Kommunals medlemmar och andra fackförbunds medlemmar samma sak.

Det vet också motparten Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, och det är därför deras motstånd är så hårdnackat.

Droppen som urholkar stenen. Den droppen har kämpat länge nu.

När kommer genombrottet? För det är ju en tidsfråga, trots allt.

Tidslinje över veckoarbetstiden i Sverige. 1920: 48 timmar. 1958: 47 timmar. 1959: 46 timmar. 1960: 45 timmar. 1969: 42,5 timmar. 1973: 40 timmar.