Jag är en heltidsarbetande undersköterska på ett boende. Jag har jobbat inom vården sedan jag var 18 år. En 42-årig ensamstående kvinna med två flickor. En av alla de kvinnor som inte har en lön jag kan leva på. 

Jag har haft ont i magen när den 15:e närmat sig varje månad för jag visste att de då skickade ut hyresavierna. Jag har suttit och räknat ner dagar och timmar tills jag skulle få barnbidrag och lön, för då visste jag att jag kunde pusta ut lite.

Men i slutet av månaden när allt var betalt började en annan stress, nämligen frågan om det som fanns kvar skulle klara mig och två flickor en månad framåt. 

Hyra, el, mat – allt blev dyrare

Jag är en av de kvinnor som valt – eller tvingats – säga upp min hyreslägenhet efter hyreshöjningar på över 10 procent på två år. Och det var inte enbart hyran. Elen höjdes och all mat blev kraftigt dyrare samtidigt som lönerna inte höjdes i samma takt som prisutvecklingen.

Innan jag lämnade min lägenhet hade jag en månadshyra på 15 000 kronor, och en månadsinkomst på 23 000. Sedan tillkommer vatten, el, försäkring och fackavgift. Då förstår ni att jag var uppe och toppade runt 18 000 innan allt var betalt.

Alltså fick jag se hela min lön, allt jag slitit för i en månad ätas upp i nästan samma stund den kom in. Och sedan maten. Vi sparade, räknade varje krona, delade upp på 30 dagar och räknade ut hur mycket vi kunde spendera varje dag. 

Att vara 42 år och be sin 80-åriga mamma om hjälp är hemskt. Det är jag som ska hjälpa henne.

Jag insåg snabbt att lönen inte skulle räcka, så jag sökte för att bli kontaktperson. Men som kontaktperson får man ingen lön utan ett arvode per uppdrag man tar.

Och jag behövde ta flera uppdrag för att få upp min lön. Medan jag var ute och jobbade på två jobb såg jag knappt mina barn. Jag var helt slut och ville bara ha en säng när jag väl gick av mina arbeten.

Jag fick be min mamma om hjälp. Att vara 42 år och be sin 80-åriga mamma om hjälp är hemskt. Det är jag som ska hjälpa henne.

Det var när jag tog det tredje jobbet och jagade ännu fler timmar som min mamma reagerade och sa: ”Nu räcker det, hur mycket ska du behöva kämpa för denna lägenhet, du mår ju dåligt. Flytta hem igen, spara pengarna och må bättre i stället.” Och det var då jag tog beslutet. Jag orkade inte ha pressen på mig att jaga jobb, uppdrag, och kronor. 

Varför kan vi inte leva på våra löner?

Jag skäms över att jag behöver flytta hem igen, men jag hade tur. Jag har en mamma som hjälpte mig och som jag kunde flytta hem till, alla har det inte. Många behöver ta lån efter lån för att kunna klara utgifterna för sin familj.

Man skäms för att man jobbar och sliter och ändå ser att pengarna och lönen inte räcker till. Jag skäms över att politiker sätter människor i en situation där de inte har råd att kunna äta, eller måste flytta ifrån sina hem. 

Mitt hem som skulle vara mitt och mina barns trygghet fick vi ge upp på grund av hyreshöjningar. Jag kunde ha varit en av dem som vräkts eller en av dem som är med i statistiken över fattiga i Sverige, om inte min mamma hade hjälpt till.

Men varför ska vi behöva ha hjälp eller be om hjälp, varför kan man inte höja våra löner så att vi kan leva på lönen av vårt arbete i lugn och ro? 

Omöjligt klara sig som ensamstående

I Sverige i dag är samhället inte utvecklat för att leva ensam. Alla beräkningar, allt från bolån till hyror räknas utifrån att man är ett par. Vi måste börja utveckla samhället utifrån att det finns ensamstående. 

Många lever i en tuff situation, men vågar inte prata om det, vi skäms. Men om vi inte vågar prata om det finns det inget som vi kan förändra i samhället. Därför hoppas jag att fler vågar berätta så att politiker kan förstå hur vi har det i verkligheten och slutar att blunda för det samhälle vi har. 

  • Laila Khalidy
    undersköterska, kontaktperson och nämndeman (S), Malmö