Undersköterskan och döden blir teater

Scenen är ett litet bord och en stol med roströd stoppning, klassisk kommunestetik. Skådespelaren är Berit Engman, som också är undersköterska, iklädd himmelsblå vårdklänning.

– Ibland ropar han: HÅLL I MIG! HÅLL I MIG HÅRT!

Han är Karl-Evert, en fiktiv man som ligger döende på ett äldreboende. Berit sitter vak. Platsen är Teatermaskinen i Riddarhyttan, långt in i Bergslagens skogar, där ”Omsorgsfulla timmar – dagboksanteckningar från en undersköterska” har premiär. Några i publiken skrattar igenkännande när Berit pratar om kollegan Raja, med förstärkt dialekt, som frångår antalet tillsyner av de äldre.

– Du, det där skiter väl jag i. Jag tittar till dem som jag anser behöver en extra tillsyn.

Ibland är det tur att det finns en Raja som bryter mot reglerna, ibland ligger ju en vårdtagare på golvet och fryser. Den här typen av dilemman väver Berit in i sin 45 minuter långa föreställning. Ska en undersköterska göra det som står i hennes papper eller ska hon handla efter sitt omdöme?

Vill ge undersköterskan en röst

Berit Engman kom tillbaka till äldreomsorgen 2017, efter att ha jobbat länge som skådespelare, manusförfattare och producent. Främst på Teatermaskinen, som hon startade tillsammans med sin partner Jonas Engman och poeten Johan Jönson. Berit har bland annat skrivit monologen ”Undersköterskan”. Den rollen spelades av en annan skådespelare, den här gången valde hon att göra det själv.

– Jag vill ge undersköterskan en röst, ett uttryck. Ofta spelas sådana här roller av skådespelare som gör research om jobbet men det kanske är en tillgång att just jag spelar den här rollen eftersom jag är utbildad undersköterska och har jobbat med det här.

Teatermaskinen vill skapa samtal

Teatermaskinens koncept är att bidra till viktiga samtal. I publiken sitter undersköterskor, specialistundersköterskor inom palliativ vård, undersköterskestudenter och sjuksköterskor. Efter monologen bjuds publiken in. Är det en rättighet att ha en undersköterska som sitter vak bredvid den som ska dö? Det visar sig att det fortfarande fungerar så i vissa kommuner, men hos andra i publiken tvingas undersköterskan springa mellan den döende och andra vårdtagare.

I arbetet med föreställningen har Berit haft en referensgrupp av undersköterskor som hon bollat manus och tankar med. Till gruppen kopplades även två forskare som forskar om undersköterskors villkor och kunskap.

”Som terapi”

Kent Gustafsson från Surahammar ingick i referensgruppen.

– Det har varit som terapi. Som en lektion i livskunskap.

När han pluggade till undersköterska 2015 hölls inga lektioner om döden, men i sitt arbete har han ofta suttit vak och beskriver det som ”något magiskt” att vara med när en människa dör.

Även Berit blev berörd och kände stolthet då hon satt vak i äldreomsorgen.

– Jag tycker att det är ett oerhört viktigt arbete. Och hur värdesätter man det? Hur mycket är omsorgen värd? För en stat, en kommun, en region, för den döende och för den som vårdar? En del i det här projektet är att lyfta och uppvärdera hur viktigt det är sitta vak i livets slutskede.