Ken Loach aktuell med The Old Oak: Solidaritet kan vara ett vapen

– I wanted to make a difference. 

Manusförfattaren Paul Laverty säger orden med en vänlig självklarhet och på skotsk dialekt. Att vilja göra skillnad ligger i hans ryggrad.

Vägen in i filmvärlden och till att bli regissören Ken Loach parhäst började med arbete för Human Rights Watch i Nicaragua på 1980-talet. De grymma konflikterna där fick honom att vilja berätta, förklarar han när KA träffar honom.

– Och film når människor, därför ville jag skriva filmmanus. Men jag kontaktade säkert 200 personer inom filmbranschen innan jag till slut träffade Ken.

De har inte släppt varandra sedan dess. Paul Laverty har skrivit manus till i princip alla filmer Ken Loach regisserat de senaste trettio åren. Filmer med basen i arbetares liv.

En hjärtsjuk snickare som vägras sjukersättning, en undersköterska som slår knut på sig själv för att hinna ge alla vad de behöver eller en utbränd brevbärare.

Det spelar ingen roll vem en film handlar om, det är alltid gjort med samma lyhördhet och respekt och säger något om liv som sällan skildras på film annars. 

Krock i Newcastle

En kamera åker i marken och en gråtande kvinna försöker få ihop sitt liv i en ny stad som hon inte själv valt. The Old Oak, som har svensk premiär nu i januari, börjar med en skräll precis som Loach och Lavertys andra filmer.

Newcastle i norra England drabbades hårt av gruvkrisen på 1980-talet och har aldrig riktigt återhämtat sig.

Hur mycket svärta tål du?

Filmer

När flyktingar från krigets Syrien kom till Storbritannien, placerades många i stadens fattigaste områden, platser där arbeten är lika sällsynta som lottovinster och tomma kylskåp lika mycket vardag som en pint på puben. 

Det börjar mörkt med att stadsdelens gamla invånare drabbar samman med de nyanlända, men slutar i en hoppfull vilja att förändra tillsammans.

De flesta som är med i filmen har själva växt upp i något av de halvt nedstängda områdena kring Newcastle eller tvingats att fly. Ett kännetecken för Loach och Lavertys filmer är att de flesta skådespelarna är ”vanliga” människor, de flesta från området där filmen utspelar sig. 

Brandman spelar huvudroll

Att hitta rätt person till varje roll är en nyckel till att filmerna känns dokumentära. För The Old Oak tog det många månader att hitta alla som behövdes till rollerna. Skolor, fackklubbar och lokala föreningar fick besök. 

Det var så de hittade Dave Turner, en pensionerad brandman som arbetade fackligt de sista åren och aldrig trodde att han skulle vara med i en film.

Han spelar den manliga huvudrollen, pubägaren TJ Ballantyne. Paul Laverty menar att han är en fullträff i sin roll just för att han är uppväxt i trakten och har varit med om det han spelar.

– Han är fantastisk och har betytt mycket för den här filmen. Det är han som till stor del bär upp handlingen med sitt sätt att vara.

Men det är inte bara när de letar skådespelare som de reste runt i nordöstra England och trakten kring Newcastle. Att möta människor och lyssna på deras berättelser är en väldigt viktig del också när manuset skrivs säger Ken Loach.

– Vi går sida vid sida med de som har upplevt och levt det vi vill berätta om. Det är så vi lär oss. Vi träffar de som arbetar fackligt eller är volontärer. Som tar emot hemlösa eller hjälper personer som måste få mat från matbanken trots att de har flera arbeten.

Hyckleri 

Frågan är om han kan låta bli att skapa trots att han närmar sig nittio år. Processen bakom filmerna har blivit hans sätt att leva. Ken Loach menar att det inte går att göra film om de ämnen som han och Paul vill utan att vara nyfiken och engagerad i samhället på djupet.

– Det skulle vara hyckleri att inte leva efter det i livet utanför filmen också, säger han med eftertryck.

Båda två har stått på en och annan barrikad för arbetares rättigheter och själva gjort en del volontärsarbete. 

– Film är viktigt, men vi är alla först och främst medborgare.

Deras sätt att göra film är anledningen till att Paul Laverty tror att det här blir deras sista tillsammans.

– Trots att Ken redan var 85 år när vi arbetade med The Old Oak åkte han med runt i området och träffade alla. Men det var tufft och det orkar han nog inte en gång till. Kanske blir det någon dokumentär, men spelfilm blir nog svårt, säger han.

Solidaritet ett vapen

De senaste årens filmer som ”Jag, Daniel Blake” och ”Sorry we missed you” handlar om hur livet som arbetare har blivit hårdare i takt med att arbetsvillkor försämrats och den allmänna välfärden skurits ned. The Old Oak hänger löst samman med dem, men där de andra två slutar i hopplöst mörker är slutet nu ljust och fyllt av tillförsikt. Ken Loach kan inte svara på varför det blev så. 

– Det är inte något uttänkt. Men kanske att vi valde att göra en film av just den här berättelsen för att hoppet fanns i den.

Hoppet i filmenkommer ur solidariteten som ändå till slut uppstår när flyktingar och newcastlebor möts. Det är samma kraft som Ken Loach såg när han gjorde en dokumentär om gruvarbetarna i området under krisen på 1980-talet.

– Solidaritet är inbyggt i gruvyrket. Ditt liv är beroende av gruvarbetaren bredvid dig. Det var det som höll dem samman och gjorde dem starka som fackförbund och till premiärminister Margaret Tatchers starkaste motståndare. 

Övervinna Musk

När Ken Loach pratar om kraften som finns hos arbetarklassen och i fackföreningsrörelsen glittrar det till i hans ögon. Han känner till det svenska fackförbundet Metalls långvariga strejk för att få multimiljardären Elon Musk och hans företag Tesla att skriva på ett kollektivavtal. 

– Ni i Sverige kan inte slå Musk själva. Egentligen är jag kanske inte någon som ska ge dem råd, men det är dags för fackförbunden att sjunga Internationalen på riktigt igen. Multimiljardärer som Elon Musk verkar över hela världen och tar sina investeringar dit där de kan tjäna mest. För att ha en chans mot dem måste fackförbunden gå samman över gränserna igen. 

En majoritet av filmerna Paul Laverty och Ken Loach gjort tillsammans har prisats på filmfestivaler runt om i världen. Frågan är om de också tror att uppmärksamheten har påverkat samhällsutvecklingen. Paul Laverty skakar på huvudet och säger:

– Man kan aldrig tänka på vad man uppnår. Det skulle aldrig gå att göra film då, jag vill berätta.

Ken Loach blick skärps innan han och vänligt men bestämt säger:

– Det beror på vad människor gör när de går ut från filmen.