Semesterperioden är förbi och sensommaren är här med allt vad det innebär. Terminsstart, rika svampskogar och reflektion över sommarens vikariat. Den här sommaren jobbade jag inom ett för mig nytt område inom vård och omsorg: hemtjänsten. Jag ska erkänna att trots en hel del arbetslivserfarenhet och utbildning i bagaget så var jag nervös inför vikariatet.

Jag visste inte exakt vad jag hade att vänta mig, och var präglad av skräckhistorier om besök som klockas på sekunden och ohållbara arbetsförhållanden (vilket förvisso är vanligt inom de flesta områden i vården).

Däremot blev jag glatt överraskad när enhetschefen för den hemtjänstgrupp där jag skulle arbeta hade valt att ta sig an begreppet ”sommarbemanning” på ett annorlunda sätt: här hade det bemannats upp i stället för skalats ner. 

Pengabonus landar fel

I den kommun där jag har arbetat utlovades det även en sommarbonus för de som valde att jobba inom vård och omsorg, och beroende på hur lång period en kunde jobba och tidigare utbildning blev bonusen större. Jag förstår tanken med detta, att genom en pengabonus locka folk till ett yrke som hänger på en skör tråd kan absolut fungera, men frågan är om det är rätt målgrupp som nås? 

För min egen del var bonusen just en bonus, men inte det som är min främsta anledning till att söka mig till vården. Missförstå mig rätt, arbetsmiljövillkoren och lönerna är under all kritik och borde åtgärdas på ett högre plan med en hållbarare framtidsutsikt.

Vad är nästa steg, bonusar baserade på hur många apodos-påsar som har delats ut under morgonmedicinen eller provision på flest genomförda besök under en timme?

Vårdyrket borde inte vara förknippat med låga löner i förhållande till det arbete som utförs. Det borde finnas en långsiktigare lösning för att lyfta vårdyrket och dess status utan att locka med bonusar, för en skälig lön borde redan vara inräknat. Vad är nästa steg, bonusar baserade på hur många apodos-påsar som har delats ut under morgonmedicinen eller provision på flest genomförda besök under en timme? 

Blandade känslor

För mig har vårdyrket alltid varit förknippat med blandade känslor. Jag älskar det mellanmänskliga mötet, utbytet som sker mellan mig och vårdtagarna och den variation som finns. Men de rådande omständigheterna som är på organisatorisk nivå har alltid skavt.

När underbemanningar leder till att jag inte hinner med att sitta ner och ta mig tid med varje enskild vårdtagare funkar det inte för mig. Men i sommar fick jag åter en nytändning i yrket. Det var planerat så att jag oftast gick till samma brukare, vilket gjorde att det fanns utrymme att skapa den där kontakten och tilliten med varje person. Det var ett glatt återseende både för mig och den jag kom till, och det fanns också tid till att sitta ner och vara medmänniska för en stund.

Jag vill tro att det inte enbart är sommarvikariatets förskönande lins som färgat min jobbupplevelse den här sommaren, utan att det är en genuin företeelse på den arbetsplatsen där jag har varit. En fin påminnelse som jag bär med mig med värme.

Em Lugnet är undersköterska och skribent från Umeå.