I helgen skrev författaren Lena Andersson en krönika på Svenska Dagbladets ledarsida där hon räknar kalorier i olika matvaror för att leda i bevis att om barn är hungriga så är det föräldrarnas fel. Det är väl rent krasst den typ av halmgubbsargument och gymnasiesemantik som Andersson brukar ägna sig åt när hon ska delta i samhällsdebatten. 

Många har också vänt sig mot Lena Anderssons argumentation. I svallvågorna har hon fått debattera i både radio och TV, och på ledar-, kultur- och debattsidor har replikerna varit många. 

Hur kommer det sig att vi i ett av världens rikaste länder har en samhällsdebatt som handlar om hur många tallrikar gröt ett barn måste äta om dagen för att få i sig tillräckligt med kalorier?

Det man kan fråga sig är dock hur vi hamnade här?

Hur kommer det sig att vi i ett av världens rikaste länder har en samhällsdebatt som handlar om hur många tallrikar gröt ett barn måste äta om dagen för att få i sig tillräckligt med kalorier?

Och hur har vi hamnat i en situation där det är en fråga om individuell moral snarare än ett tecken på ett trasigt samhälle? 

För oss som är aktiva i Kommunal är det inte särskilt förvånande. Vi fick redan 2014 höra av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch att låga pensioner berodde på att vi gjorde fel val. 

Väntar på sms för fler timmar

Många av de som nu liksom då skuldbeläggs för att lönen tar slut innan månaden är över eller som oroar sig för hur pengarna ska räcka efter pension arbetar i yrken som vi organiserar.

De har låga löner för de timmar de arbetar.

De är ofta ofrivilligt deltidsarbetslösa.

Kanske har de delade turer eller väntar på SMS från chefen för att få ihop fler timmar. En del kanske inte arbetar alls på grund av att de är långtidssjukskrivna med trasiga ryggar och utbrända sinnen. 

Det är verkligheten för många av de som den politiska högerns megafoner vill skuldbelägga. Det är verkligheten för många av de som bär svensk välfärd på sina axlar. Det är verkligheten för många av medlemmarna i Kommunal.  

Vi lever i ett samhälle där de som har mest ska ha mer, och där de som har minst får förnumstiga råd om att de kan mata sina barn med havregrynsgröt. Det borde inte vara så.

I Stockholmsområdet har vi en bostadsmarknad som innebär att en barnskötare måste spara ihop två nettoårslöner för att ha råd med handpenningen till en bostadsrätt på 56 kvadratmeter. Sedan måste plötsligt hennes lön fördubblas för att hon ska få låna resten.  

Om hon i stället ska hyra en bostad motsvarar hyran för en nyproducerad hyresrätt på 56 kvadratmeter i Stockholmsområdet ungefär 60 procent av hennes nettolön. 

Tror någon på ett bättre samhälle?

Och då har vi inte ens talat om den allmänna inflationen. Att matpriserna gick upp med över 20 procent och att elpriserna gick upp med nästan 50 procent förra året. Att saker och ting helt enkelt har blivit dyrare, och att det slår hårdast mot de med minst marginaler. Att det faktiskt inte är särskilt konstigt att det är svårt att få det att gå ihop. 

Vi lever i ett samhälle där de som har mest ska ha mer, och där de som har minst får förnumstiga råd om att de kan mata sina barn med havregrynsgröt. Det borde inte vara så. Många av oss har fortfarande en förhoppning om en jämlikare samhällsutveckling där alla får det bättre.  

Peka på samhällets brister istället

Att vi inte är där beror inte på bristande moral hos de som har det sämst ställt ekonomiskt.

Det beror på att vi som samhälle har skurit ner på välfärden och kallat det effektiviseringar.

Det beror på privatiseringar och utförsäljningar av gemensam egendom.

Det beror på att arbetsvillkoren för många har försämrats och att tryggheten underminerats.

Det beror på att vi inte har haft en rimlig bostadspolitik på flera decennier.

Det beror på att skattesänkningar för de som har högst inkomster har prioriterats framför det allmännas bästa. 

Vi måste rikta strålkastarna mot dessa verkliga orsaker till samhällets brister.

  • Zandra Michal
    barnskötare och avdelningsordförande Kommunal Stockholms län