Emilia Aalto: ”Klass tar livet av människor”

Titeln lyder ”När bror dör” så läsaren vet från början att det inte kan sluta väl. I radbruten, enkel diktform och med en rak ton som är svår att värja sig mot skriver Emilia Aalto fram sin och brodern Miskas barndom med våld och psykisk sjukdom i familjen. Brodern växer upp och säger ja till både alkohol och droger. 

min bror/ har aldrig lärt sig/ att säga nej/ han säger ja till livet/ oftare än Kay Pollak

– När människor dör i cancer eller andra sjukdomar så betraktas det som en förlust i samhället. Men när det gäller samsjukliga, med exempelvis autism och beroendeproblematik, så pratar man inte om det med den angelägenhet som borde finnas i frågan, säger Emilia Aalto, som hoppas att hennes bok kan bli ett skönlitterärt komplement till den fakta som finns på området.

Flera gånger vill jag som läsare tänka att det vänder, som när Miska börjar jobba på förskola och lyssnar på barnen.

deras infall och glädje och sorg/ träffar min bror/ likt spjut/ han kan inte värja sig/ han är också/ ett barn/ det är det bästa med min bror/ det är det värsta för min bror

Kärlek mellan syskonen

Emilia föddes när Miska var tio år gammal och hon var det bästa som hänt honom. Kärleken mellan syskonen lyser igenom i boken. Men tillsammans med deras mamma blir Emilia också en ANHÖRIG och ofrivillig projektledare i djungeln av svårtillgängliga vårdinstanser.  

– Min bror sökte hjälp när han var nykter och vältalig. Då betraktades han som för frisk, vilket är ironiskt eftersom nykterhet är ett krav för att få en plats på ett behandlingshem, säger Emilia Aalto, när vi ses på en indisk restaurang i Stockholm under hennes lunchrast.

Hon jobbar med anbud på en yrkeshögskola och vid sidan av jobbet skriver hon. 

– Den hjälp min bror fick var att bli skickad till vinstdrivande HVB-hem som inte hade några aktiviteter men däremot väldigt fina hemsidor. Det är bara förvaring. Han fick inga nya verktyg för att hantera sin problematik.

Ingen samordning mellan vårdinstanser

Miska hade perioder av drogproblem och psykoser men det fanns ingen samordning mellan olika instanser och personalen på stödboendet, där han bodde sista tiden, kände inte till hans problematik. 

Vi trodde bara han drack/ lite för mycket öl.

– Personalen var genuint upprörda över att de inte hade fått tillgång till min brors sjukdomshistoria.

Emilias favoritförfattare och förebild är fransmannen Édouard Louis, som bland annat skrivit ”Vem dödade min far”. Där använder han orden jag anklagar. Emilia Aaltos anklagelse mot den decentraliserade vården ligger i stället inbäddad mellan raderna. 

– Édouard Louis belyser klass på ett sätt som jag inte läst förut. Han lyckas väva in fakta i sina analyser av omgivningen. Det är så viktigt att förstå hur klass tar livet av människor. Vi pratar om att alla har samma möjligheter men det är ett hån. När du saknar pengar kan du inte köpa hjälp och då är du utlämnad åt den hjälp som erbjuds. Om den då är obefintlig så blir du väldigt utsatt. 

Visst kan man kalla även din bok för en klasskildring?

– Absolut. Jag vill inte skriva klass i ansiktet på läsaren men jag vill gärna prata om klass. På psykakuten träffade vi en gång en kille som sa att han skulle vidare till ett behandlingshem i Schweiz. Hans liv hängde inte på att han skulle få hjälp av psykakuten. Men det gjorde min brors.

39 år gammal dog Miska efter att ha fått svåra skador i ett fall. Det är fyra år sedan.

– Jag skapade dokumentet i datorn samma dag som min bror dog. Jag skrev för att jag tror på att gå till roten med smärtan och inte förtränga. Jag skrev boken för dem som fortfarande lever.