”Vem är redo att betala för kvalitet i vården?”
Det talas om vikten av utbildning av vårdpersonalen. Men sanningen är att vi får lägga undan alla teoretiska kunskaper vi lärde oss i skolan när vi jobbar. Tiden finns inte, skriver Sonja Höök.
Jag läser Eva-Lotta Scherbergs debattartikel om att arbetsgivarna inte värdesätter hennes vidareutbildning till specialistundersköterska. Jag har också sett undersköterskor som gått liknande kurser och sedan kommer tillbaka och jobbar som, ja just det: undersköterskor.
Det finns helt enkelt ingen som vill satsa på att höja kvaliteten i vården för det kostar pengar.
En specialistundersköterska skulle ju kunna se och påpeka en massa fel och brister i vården och tala till alla om värdegrunden för äldreomsorgen, att man inte lever upp till den.
Då skulle det innebära ökade kostnader för den som driver boendet, det kanske skulle behöva anställas fler och det är ju inte de som driver äldreboenden intresserade av. De har ju en budget att hålla. En ganska snäv sådan också.
Kunskapen blir bara fina ord
Det är svårt även för en vanlig undersköterska att tillämpa sina teoretiska kunskaper i vården, då det ofta blir så att det handlar om rent basal omvårdnad när man jobbar.
Alla kunskaper man fick i skolan om äldres behov av ett självständigt liv, vikten av att behålla sociala kontakter, att ha en meningsfull fritid och att hålla sig i god form med till exempel styrketräning får man liksom lägga åt sidan i jobbet.
Det finns inte utrymme att realisera detta för de äldre.
Som allt annat är detta i slutändan en politisk fråga; Vill man höja statusen i äldreomsorgen och i så fall hur mycket får det kosta?
De behöver hjälp att komma till gymmet, hjälp för att träffa andra som vill spela bridge och hjälp att hantera en skype-platta så att de kan tala med sina släktingar på en skärm. Och tiden för dessa saker finns ofta inte. Målet är liksom att alla ska komma upp till lunch.
Som allt annat är detta i slutändan en politisk fråga; Vill man höja statusen i äldreomsorgen och i så fall hur mycket får det kosta?
Varför är alla forskare tysta?
Vi behöver också höra mer från de intellektuella om detta. Var är alla forskare i geriatrik, social omsorg, sociologi och samhällskunskap? Deras röster hördes förr, men är nu rätt tysta. Det är ju de som ska sätta ribban för hur högt vi kan nå i vården och alltså är det jätteviktigt att de sätter ner foten och gör sina röster hörda. Vill de inte säga något eller är det debattsidorna som inte släpper in dem?
Medan jag funderar på detta fortsätter vi med den basala omvårdnaden.
