”Jag har skrivit över 300 arbetsmiljöanmälningar och jag fortsätter skriva”
De flesta av mina arbetsmiljöanmälningar har bemötts med tystnad. Men jag ger inte upp. Och får jag bara med mig tillräckligt många kollegor går det alltid vägen, skriver undersköterskan Adam Blomgren.
Ibland hör jag hur en kollega säger att hen inte fått någon reaktion på sin arbetsmiljöanmälan vilket gör att hen ifrågasätter nyttan av att skriva sådana.
Den tanken kan bara uppstå om man har helt fel bild av vad fackligt arbete innebär. En del verkar tro att fackligt arbete är att den tuffa fackrepresentanten går in på chefens kontor, slår näven i bordet, spänner ögonen i den darrande chefen och kräver att hen gör som man vill.
En utdragen kamp
Eller att det är två jämbördiga parter där lagen går ungefär i mitten och man kan peka på lagen och säga att ”Aha, titta här, lagen är glasklart på vår sida. Gör nu som vi vill!”
Så ser nästan aldrig fackligt arbete ut. Ska du ha en bild av fackligt arbete så tänk mer vattendroppen som urholkar stenen. Det är oftast en lågintensiv och utdragen kamp.
Att sluta är att låta chefen vinna
Tänk på Andy Dufresne (som spelas av Tim Robbins) i filmen ”Nyckeln till frihet” där han tålmodigt skriver ett brev i veckan till delstatsparlamentet för att få pengar till fängelsebiblioteket. Han möts av tystnad men fortsätter oförtrutet.
Tills sist så ger delstatsparlamentet med sig och skickar lite böcker och annat samtidigt som de ber Andy att sluta skriva till dem. Vilket får Andy att börja skriva två brev i veckan i fortsättningen. Andy Dufresne hade blivit en ypperlig facklig.
Själv har jag skrivit över 300 arbetsmiljöanmälningar. De flesta har bemötts med tystnad. Då tänker jag att då fortsätter jag skriva – plus att jag försöker få med mig mina kollegor. Och får jag bara med mig tillräckligt av mina kollegor så går det alltid vägen. Alltid. Att sluta skriva är att ge upp. Det är att låta chefen, arbetsköparen, vinna.
Sluta gör som arbetsköparen hoppas och ta fram din inre Andy Dufresne. Fortsätt skriv, prata ihop dig med dina kollegor och se om inte fler upplever att det är ett arbetsmiljöproblem.
Men att få sina kollegor med sig, och fortsätta med den utdragna kampen, ger resultat till sist. Ibland bara därför att chefen tröttnar på att behandla de ständigt inkommande arbetsmiljöanmälningarna. Ibland blir segern en kompromiss. Ibland en total kapitulation. Men den är nästan aldrig snabb.
För arbetsköparen vet att många ger upp om man inte får någon reaktion. Så sluta gör som arbetsköparen hoppas och ta fram din inre Andy Dufresne. Fortsätt skriv, prata ihop dig med dina kollegor och se om inte fler upplever att det är ett arbetsmiljöproblem.
Och ta aldrig, aldrig, aldrig arbetsköparens tystnad som en anledning att ge upp.
