Under våren kom en uppseendeväckande men glädjande nyhet från andra sidan Atlanten. De anställda i New York bildade det första Amazonfacket i världen. Det är inte vilken nyhet som helst.

Amazon har i decennier satsat tiotals miljoner dollar på att motarbeta bildandet av fackliga organisationer. Propaganda och skrämseltaktik har varit de starkaste vapnen. Företaget har hyrt in konsulter för att på obligatoriska möten övertyga anställda om hur dåligt facket är. Antifackliga budskap har spridits på arbetsplatserna, till och med på personaltoaletterna. Personal har sms-bombats och varnats.

Ägaren var i rymden

Amazons grundare och ägare fanns i rymden när facket bildades. Chris Smalls, fackets ordförande, dolde inte sin ironi när han vände sig till journalisterna: ”Vi vill tacka Jeff Bezos, för när han var upp i rymden, så värvade vi medlemmar”. Det hela liknar alltså en klassisk statskupp i en diktaturstat. När diktatorn är borta tar folket makten.

Man kan bara gissa hur en av världens rikaste män reagerade när nyheten nådde hans öra. En rasande Bezos, som likt en ilsken tjur, gör oupphörliga tappra försök för att upphäva gravitationslagar, vore en kul bild.

Varför vågar man inte utmana Jeff Bezos, som år 2014 korades till världens sämsta chef av världsfacket Ituc?

Omröstningens siffror var inte helt ointressanta: 2 654 röstade ja för bildandet av facket, 2 131 röstade nej. Jag hängde upp mig i synnerhet på dem som inte ville vara med. Det är ändå en ansenlig siffra, nästan lika stor som ja-sägarnas. 

Varför? Varför vågar man inte utmana Jeff Bezos, som år 2014 korades till världens sämsta chef av världsfacket Ituc? Man kan bara spekulera. En del av dem är utan tvekan allehanda underhuggare, folk som viker sig medvetet och antagligen blir belönade för sin insats. Några av nej-sägarna gör det säkert av ideologiska skäl, man tror helt enkelt inte att facket är något bra att ha. Tja, det måste man respektera, trots att jag har svårt att förstå detta masochistiska drag hos vissa. 

Orättvisan har normaliserats

Men varken underhuggarna eller ideologiskt sinnade människor övertygar fullt ut. Jag tror att de flesta av de 2 131 som röstade nej egentligen är rädda. Mångårig propaganda och massiv skrämseltaktik har normaliserat orättvisan och lamslagit viljan hos arbetare att kämpa för sina rättigheter.

I vanliga fall förknippar vi propaganda med krig och elände. Det är inte så. Propaganda kan likväl framgångsrikt fungera även i fredliga tider och utvecklade demokratier. Det är värt att ha i minnet.

PS:  Ur Edith Södergrans dikt ”Färgernas längtan”: 

Färgernas längtan är blodet
Om du törstar efter skönhet
skall du sluta ögonen
och blicka in i ditt hjärta