Idrottsplatsen gjorde vaktmästaren Michael trygg – nu hjälper han andra

– Jag hade det ju inte så lätt själv när jag växte upp så jag har alltid försökt hjälpa dem som har det svårt.

Michael Olofsson är Krokoms ende ­anläggningsansvarige idrottsvaktmästare, och ­jobbar nästan jämt. Och han brinner för att få till det perfekta gräset. 

– Jag får till gräs på fotbollsplanerna en ­månad före alla andra i Jämtland, säger han utan att låta det minsta skrytsam. 

Men nu är det lite stressigt. 

Gräsmattor till både A-lag och ungdomar

Vi står på Hissmovallen i Krokom, två mil norr om Östersund. Det är i maj, solen värmer, några plusgrader. Runt om planen växer björkar, de sista snöhögarna håller på att ge vika. 

Många i trakten, bland andra bygdens storhet Östersunds FK, kör med konstgräs. Men inte Krokom. Om bara några dagar är det tänkt att division 5-laget Krokom/Dvärsätt, eller K/D-55 som de kallas, ska spela sin hemma­premiär här på en av Micke Olofssons planer.

– Jag bestämmer i morgon hur det blir, säger han och lägger sig ner, kikar lite under de vit-grå växt­dukarna som han lagt ut över hela Hissmovallens gräsmatta. Jag har väldiga funderingar på om jag ska släppa till och samtidigt känner jag ju med dem, att de ska få komma igång.

Med dem menar han inte bara A-laget utan framför allt kanske ung­domarna, att de ska få komma igång med sina träningar och sina matcher.

– Det är därför mitt jobb är viktigt, så att ungdomarna har anläggningar de kan vara på. 

Nominerad till Eldsjälsgalan

Michael Olofsson är eldsjäl ut i fingerspetsarna. Ett år var han nominerad till Eldsjälsgalan. Förutom jobbet där han lägger ner mer tid än de flesta har han i alla år tränat flera ungdoms­lag i olika sporter. Men i natt har han sovit dåligt.

– Jag låg och funderade på hur jag skulle göra med växtdukarna.

Växtdukarna höjer temperaturen med sju till åtta grader. Men nu har de blåst bort. Micke måste åka runt till alla de sju fotbollsplaner han ansvarar för i Krokom och lägga tillbaka alla dukar. Nere i Ås hade dukarna blåst upp i trädtopparna bredvid planen.

Kvällen före, hemma på Frösön, står teven på i vardagsrummet. Favorit­laget Östersunds FK spelar borta mot Halmstad i Superettans femte omgång. På en riktigt fin och grön gräsmatta.

– Det är inte så mycket finlir här i inledningen, säger kommentatorn på teve.

Naturgräs populära för träning

För fem år sedan spelade ÖFK, som laget kallas, i helt andra divisioner. Man skördade stora framgångar i Europaspelet och gick till sextondelsfinal i Europa League, cupen som är snäppet under Champions League. Michael Olofsson hade en hel del med framgångarna att göra.

Så får du en fin gräsmatta

På jobbet

Laget som har konstgräs på sin hemmaarena letade fotbollsplaner att träna på inför naturgräsmatcherna på bortaplan. Snart fastnade de för Olofssons planer i Krokom.

Och de åker fortfarande till Krokom inför naturgräsmatcherna. I år har planerna inte varit redo. Kanske är det inte så konstigt att Halmstad gör 1–0 redan i den 11:e minuten.

– Jävla skit, säger Micke lugnt.

Han låter inte arg. Han är inte sådan, säger han. Däremot kan han bli revanschsugen. Till slut faller ÖFK med 2–0.

– Hade de fått träna hos mig hade de tagit en poäng, säger Micke dagen efter.

Galen idé som slutade med isbana

Men hur var det med isen? Vi står i en skogsdunge en bit från Nyhedens skola. Det var här Micke Olofsson i vintras fick den galna idén att röja för en isbana mellan träden och blev mer eller mindre kändis på kuppen. Det är kuperat, svänger en del, och inte den självklaraste platsen att ge sig på att spola en isbana på. Men så blev det.

Ett Youtubeklipp inspirerade och i flera veckor kämpade han med banan, ibland sent på kvällarna. Han lade dit barkflisor, fixade en 300 meter lång vattenslang. Han gav sig inte trots att omgivningen var skeptisk.

– Det är ett problem med mig, att när jag väl börjar med något så kör jag tills jag stupar för att få det klart.

Stress, TV4-inslag och fotbollsdomare

Vid flera tillfällen under åren har Micke svimmat, av stressen tror han själv. Nu var det ett tag sedan.

Men det blev bra med isbanan, var värt allt jobb på så vis. Folk åkte, tog sig hit ända nerifrån Brunflo och Hackås. Det blev populärt. TV4 gjorde inslag, lokaltidningarna och Kommunalarbetaren skrev artiklar. Nästa år ska han utveckla isbanan, få ännu mer skogskänsla. 

Förutom allt annat ställer han också upp som fotbollsdomare ett par gånger i veckan. Hur orkar han?

– Det är väl också så att jag vill bedöva någonting. Jag mår jäkligt dåligt om jag inte har något för mig.

Hittade tryggheten i idrotten

Det är tidigt 70-tal i Brunflo. Lille Michael söker sig så fort det bara går till idrottsplatsen ett stenkast från hemmet. Det är här han hittar tryggheten.

– Mina föräldrar brydde sig inte så ­mycket. De bråkade bara. Då bodde jag på idrottsplatsen. När vi skulle äta visslade morsan i en visselpipa, då for jag hem, sedan for jag tillbaka till idrottsplatsen. Det var ingen rolig uppväxt. Det sitter kvar fast man snart är 60 år.

Alkoholism, bråk och skilsmässa. Michael flyttade hem till farmor och farfar. Där fick han det bra, spelade hockey på fritiden. Men skolan fick han aldrig att fungera. Läs- och skrivsvårigheterna tog överhanden. Allt det här berättar han samlat utan darr på rösten eller tveksam­heter. 

Hade det inte varit för den otrygga uppväxten hade han antagligen satsat stort på hockeyn, säger han. Han var bra, spelade i förstafemman i Brunflos A-lag som på 80-talet kvalade till näst högsta serien. Gjorde många mål. Han var på väg att flytta ner till Göteborg för att spela för Frölundas farmarlag Hanhals. Det blev aldrig något.

– Det är något man ångrar, att man inte hade möjligheten att satsa, att jag inte hade tryggheten att kunna flytta.

Hjälper praktikanter och nyanlända

Men hockeykarriären pågår trots allt fortfarande, numer i Östersunds veteranlag. Och hans egna barn, de tre döttrarna, är alla färdigutbildade akademiker i dag, berättar han med stolthet. 

– Själv läste jag inte en bok förrän jag träffade min nuvarande fru Ulla för tolv år sedan. Då läste jag boken om Zlatan. Hon stöttade mig i mina lässvårigheter.

I bilen spelar bilradion »Hotel California« med Eagles. Micke berättar om sina praktikanter. Han har just nu hjälp av två nyanlända ­praktikanter från Eritrea plus en svensk kille som går på löne­bidrag. De hjälper honom att hinna med allt, men minst lika mycket hjälper han dem.

Jag känner att jag gör en uppgift och de är så himla glada emellanåt att de har mig.

För honom känns det självklart att ta emot praktikanterna, medan andra arbetsgivare knorrar och tycker det är besvärligt. Det är på senare år det har handlat om nyanlända till största delen.

– Det kan bli missförstånd ibland i språket men oftast går det bra till slut.

Det ringer i mobilen.

– Ring du så hittar vi en lucka, svarar han på frågorna från andra sidan luren.

Det var en förening i Åre som ville ha hjälp med sin fotbollsplan. Han sköter alltså inte bara om ­planerna i Krokom utan hjälper till här och där runt om i Jämtland. Genom åren har han flera gånger utsatts för värvningsförsök. Öster­sunds kommun har velat anställa honom, golfbanor i trakten har varit på honom.

– Jag har fått erbjudanden men det finns ­alltid bromsklossar. Här i Krokom får jag göra som jag vill.

Den tänkta hemmapremiären för K/D-55 blev flyttad till Östersund. Micke vågade inte släppa på för tidigt. Men någon vecka efter vårt möte skickar han bilder på gröna fina fotbollsplaner i Krokom, det var den tid ­gräset behövde.

Innan vi lämnade gräsmästare Olofsson och hans fotbollsplaner hann han avslöja en ­hemlighet till:

– Jag är gräsallergiker.