Irena Pozar: “Mäns våld mot kvinnor är en arbetsmiljöfråga”

Allt började för fem år sedan. På loppet av bara några timmar spred sig fem ynka bokstäver över världen – Me too. Det blev starten på en global rörelse som satte ljuset på kvinnors berättelser om sexuellt våld, diskriminering och trakasserier. 

Sverige stack ut på ett unikt sätt den där hösten 2017. Vi var det enda landet där kvinnor startade en mängd yrkesupprop. Bland annat för personliga assistenter, vårdanställda och räddningstjänsten. 

– Tacka facken!, säger journalisten och författaren Irena Pozar, som är aktuell med en ny bok om metoo och vad som hände sedan.

Den här fredagsförmiddagen skiner solen över Humlegården, i Stockholm. En stenkast bort ligger Kungliga biblioteket, en plats som är välbekant för Irena Pozar. Hon skrev stora delar av sin bok – ”Backlashen: metoo och revolutionen som stoppades” – inne på det anrika biblioteket. 

Under sitt arbete med boken har Irena Pozar pratat med kvinnor som ställde sig bakom yrkesuppropen. Men varför organiserade sig svenskar över huvud taget på det sättet? 

Därför bildades yrkesuppropen

Historiskt sett har Sverige haft flera fackliga framgångar. Därför föll det sig naturligt att människor valde att organisera sig på ett liknande sätt i yrkesgrupper, tror Irena Pozar. 

– Diskriminering och trakasserier kan ta sig i olika uttryck beroende på vilken bransch man jobbar i. Om man samlar in vittnesmål om hur det ser ut kan det vara lättare att visa typiska problem eller strukturer i yrkesgrupperna, säger hon. 

Jag tror att facket har en jätteviktig roll här, som de kan använda genom att prata om våld mot kvinnor som ett arbetsmiljöproblem.

I yrkesuppropet för personliga assistenter vittnade flera om att de blivit utsatta för sexuella trakasserier av sina brukare. Här är ett exempel på en fråga som facket skulle kunna driva ytterligare, menar Irena Pozar.

– I sådana situationer kanske man inte ska jobba själv, men frågan är vem ska ge pengar för att man ska vara minst två? Det skulle facket kunna driva av säkerhetsskäl, säger hon. 

Motreaktion efter metoo

Hösten 2017 var frågor om jämställdhet på nästan alla människors läppar, men sedan hände något. I sin bok beskriver Irena Pozar att det har frodats en motreaktion i samhället. Bland annat har gamla sätt att prata om våldtäktsoffer, och hur de borde bete sig, börjat komma tillbaka igen. Män tjänar fortfarande mer än kvinnor. Och vissa beskriver metoo som en häxjakt. 

Kvinnor fastnar återigen i tystnadens mörker. 

– Meningen med Me too var att kvinnor skulle berätta, men när åsikter som skambelägger och skuldbelägger offret kommer tillbaka blir det svårare att träda fram, säger Irena Pozar.

I dag har många arbetsplatser rutiner och jämställdhetspolicys på plats. Irena Pozar tycker det är bra, men är samtidigt kritisk till att det återigen är “de jobbiga feministerna” som oftast sköter jämställdhetsarbetet. 

– Den här samsynen som fanns 2017 finns inte längre, säger hon. 

”Facket har jätteviktig roll”

Enligt statistik från 2020 har närmare var fjärde kvinna – i åldrarna 16 till 29 – utsatts för sexuella trakasserier på jobbet. Samtidigt är det så att när en kvinna drabbas av våld är förövaren oftast en närstående, till exempel en partner. 

Här har kollegor, chefer och facket en unik chans att göra skillnad, konstaterar Irena Pozar. De flesta människor spenderar minst åtta timmar om dagen på jobbet, något som ger en speciell insyn i varandras mående. 

Diskriminering och trakasserier kan ta sig i olika uttryck beroende på vilken bransch man jobbar i.

Trots det drar sig många från att lägga sig, trots att man kanske misstänker att en kollega utsätts för våld i hemmet. 

– Från arbetsplatshåll tror jag att det är lätt att man tänker att det är en del av privatlivet, säger Irena Pozar. 

Hon drar en parallell till 1970-talet. På den tiden tyckte många arbetsgivare och fackförbund att personalens alkoholvanor var en del av det privata. Det var inget som behövde regleras eller styras av jobbet. 

Arbetsgivarens ansvar

Men i dag är det mer regel än undantag att alkohol är förbjudet på arbetsplatser och att företagen har egna alkoholpolicyer. 

– Jag tror att facket har en jätteviktig roll här, som de kan använda genom att prata om våld mot kvinnor som ett arbetsmiljöproblem. Kvinnors förmåga att arbeta påverkas av situationen hemma och det i sin tur påverkar kollegorna, säger hon och fortsätter: 

– I dag är det väldigt tydligt vilket ansvar arbetsgivaren har när man misstänker att en anställd har missbruksproblem. Jag tror vi behöver göra det tydligt att detta också är arbetsgivarens ansvar på samma sätt, säger Irena Pozar.

Annars finns det ett annat alternativ. I slutet av boken undrar författaren:

Så, när gör vi revolution på riktigt?