”Leva tills jag dör” skildrar vardagsglädjen på äldreboendet

– Det är inget speciellt planerat den dagen, så det blir nog mycket guldkant, promenader och snack. Du får hänga med helt enkelt! säger Monica Lyander på sjungande gotländska genom telefonen. 

Jag har precis sett dokumentärfilmen ”Leva tills jag dör” och vill träffa den där fantastiska aktivitetscoachen från filmen. Hon som har ställt i ordning Salong Guldkant på äldreboendet där de boende kan fixa håret, få naglarna målade, bara hänga och skvallra och kanske ta en Baileys tillsammans med de andra. Hon som gärna kryddar meningarna med svordomar och alltid har en kram över för »oldisarna«, som hon kallar de boende.

Monica, dekoratören som gick in i väggen och slutligen hamnade på helt rätt plats: som aktivitetscoach på Stora Sköndal i södra Stockholm. Där har hon egentligen en enda uppgift, att sätta guldkant på tillvaron för de boende.

– Jag hade egentligen inte fattat att det här är något ovanligt. Det är så här jag är. Jag tänker inte på att de är gamla och kan gå på dem ganska hårt. Jag tar på dem och kramas, kanske lite längre än man ska. De får inte så mycket beröring.

Ingenting är omöjligt

När Monica Lyander får fatt på en önskan eller dröm hos någon verkar nästan ingenting omöjligt. Med henne kan ett centrumbesök sluta med att en 99-åring tar hål i öronen för första gången i livet.

För några år sedan var de ett gäng som åkte till Gotland och var där i två nätter. Det var oldisar, Monica, en sjuksköterska, några ur personalen, Monicas syster och några ytterligare volontärer (en till varje boende). En vinter tog hon med familjens täckbyxor för att oldisarna skulle kunna åka pulka.

– Jag gör samma saker med oldisarna som jag gör med mina kompisar och då finns det inga gränser. Jag tror att det är en fördel att jag inte är vårdutbildad, eller jag vet det. Jag ser det friska i dem i stället för det sjuka. Det är klart att jag har ett risktänk men alla vårdutbildade kanske har ett alldeles för stort risktänk. Då händer ingenting.

Villa Magnolia

I dag är det trångt på ”Salong Guldkant” på tredje våningen på Stora Sköndals Villa Magnolia. Karin Lundell får naglarna målade av Monica. Två andra oldisar väntar på sin tur, en tredje ligger och myser under ett värme­täcke, en fjärde väntar på klippning och en femte är mest sällskap. Han skulle egentligen gå ut på promenad men fastnade i salongen.

Från högtalarna hörs Ulf Lundell, musik från filmen ”Grease”, Marie Fredriksson och lite dansband. 

– Nu får du allt sno dig om du ska hinna med mig också!

– Nej, nu får du fan ge dig, klockan är bara elva! hojtar Monica tillbaka med en blinkning.

– Jag vill att vi alla ska vara som en familj, som bryr oss om varandra. Jag vill ha nära relationer till dem så att de vet att de kan komma till mig. Jag pratar med dem om allt mellan himmel och jord och då pratar de med mig om sådant de inte säger till någon annan.

Titel från Wiehe

Filmen ”Leva tills jag dör” (efter en låttitel av Mikael Wiehe) skildrar vardagens glädje på äldreboendet. Den handlar också om döden och närheten mellan de boende, och de boende och Monica. Men mest handlar den om att visa att det betyder något vad den enskilda gör. Det säger filmens regissör Åsa Ekman:

– Filmen bottnar i våra egna erfarenheter från äldreomsorgen, att vi upplevt vilken skillnad enskilda medarbetares inställning till sitt jobb har gjort för våra anhöriga. Med filmen vill vi visa vad som är möjligt och vilken skillnad den enskilda verkligen kan göra inom äldreomsorgen. 

– De måste helt enkelt få ta tio minuter extra på morgonen till att sätta sig på sängkanten och höra hur natten har varit. Det blir något som den människan har med sig hela dagen.

Monica Lyanders egen förhoppning är att filmen ska kunna ändra riktning på hela den koloss som utgör äldreomsorgen. 

– När jag började här såg jag allt som var fel och sade allt jag tyckte var fel. Jag var så hatad i början. Men när jag hade varit här i två veckor och var på väg mot bussen mötte jag en kollega som sade »jag tyckte inte om att du kom in och var käck, men jag har ändrat mig, du är skitbra!«. Jag hoppas som Åsa att filmen ska visa vad en person kan göra – att filmen inspirerar andra. 

Måste finnas tid till prat

En sjuksköterska på boendet kommer förbi i en korridor medan vi står och pratar:

– Monica har påverkat oss allihop! utbrister hon i farten.

Monica säger att hon vet att undersköterskor och vård­biträden har det stressigt och att det handlar om att förändra hela synsättet:

– De måste helt enkelt få ta tio minuter extra på morgonen till att sätta sig på sängkanten och höra hur natten har varit. Det blir något som den människan har med sig hela dagen.