Jag skulle skriva en krönika om konsekvenserna av pandemin. Jag skulle skriva om när restriktionerna släpptes och om människorna som köat utanför nattklubbarna vid midnatt, så glada att allting är som vanligt, för det tror de att det är.

Jag skulle skriva om undersköterskans röst i bakgrunden som undrar hur hon och hennes kollegor ska orka. Vi är så trötta, säger hon. Men hon hörs knappt, de andra rösterna överröstar hennes. Övertiden säger hon, dubbelpassen, de indragna semestrarna. Men vem lyssnar?

Så kom kriget. Så kom nyheterna om hur ett land slås sönder av en galen diktator. Rösterna från alla människor som lever med funktionsnedsättning i Ukraina, från alla som arbetar med dem, kommer aldrig att höras. Det är så svårt att tänka på någonting annat nu. Det är så svårt att sluta tänka på att de som är mest sårbara innan ett krig är de som drabbas värst när kriget kommer.

Samhället har dragits isär

Jag skulle skriva om att jag tror att risken är överhängande att vi mer och mer går tillbaka till den inställning till vårdyrkena som förknippas med Florence Nightingale. Att vårdarbete skulle vara ett kall. Men samtidigt förstår jag inte hur jag ska kunna tänka på någonting annat än kriget.

Jag skulle skriva om hur samhället dragits isär under den här tiden. Om hur jag inte kan se hur vi någonsin ska komma tillbaka till det som var innan. Pandemin har visat oss bristen på solidaritet och medmänsklighet. Har visat oss vidden av klassamhället.

Utan varandra klarar vi oss inte. För hur det än är, trots allt, lever vi ändå här tillsammans.

För i pandemiverkligheten har nyhetsrapporteringen handlat om att hemarbetare inte får dra av för sina skrivbordsstolar samtidigt som människor arbetat halvt ihjäl sig för samma människors älskade och anhöriga. Så många människor att det knappt går att tänka på det har dött utan att kunna ha fysisk närhet till andra människor samtidigt som liftköerna har ringlat som vanligt i fjällvärlden.

Vi måste hålla ihop

Vad är det egentligen vi ska återgå till. Hur ska vi komma ur det här. För ett år sedan skrev jag att jag inte förstår hur jag ska kunna se människor som levt som vanligt under pandemin i ögonen igen och jag kan fortfarande inte förstå det.

Som jag önskar att denna tid visat oss solidariteten och medmänskligheten. Som jag önskar att denna tid inte visat oss klassamhällets obarmhärtighet.

Så kom kriget. Det blir så uppenbart hur vi måste hålla ihop nu, hur vi måste prata med varandra, samtala, mötas. Hur våra samhällen inte får slitas isär, hur vi någonstans ändå är kuggar som går in i varandra, som i samma dragkedja och hur vi inte klarar oss själva. Utan varandra klarar vi oss inte. För hur det än är, trots allt, lever vi ändå här tillsammans.

PS: Jag sår och fyller huset med förodlingar och därute är det ändå vår.