Solen lyser in genom fönstren i utbildningslokalen. Vi är inte vana att sitta och lyssna och dricka kaffe på arbetstid. Visionerna är storslagna. Lagstiftningen är så bra. Det hon säger där framme är så viktigt.

Vi lyssnar och nickar, men det pågår en verklighet här inne och en helt annan där ute.

För det var inte länge sedan vi i  stället satt på det där mötet och samma person som skickade oss på den här utbildningen lyfte blicken och såg ut över oss och sade att hyresgästerna kommer få aktiviteter indragna nu för att kommunen måste spara pengar. Så övertygad om att vi inte kommer att protestera, som ett konstaterande bara säger hon detta. Som om LSS-lagen hade en klausul om budget i balans. 

Det är två verkligheter som pågår parallellt. Det kan kännas som att vissa av oss får de här utbildningarna för att somliga chefer vill ha sina ryggar fria. Så bollas ansvaret över på de anställda individerna. Vi vet att tiden inte kommer att räcka till. Vi ska göra ett jobb vi inte får tid till, som får klämmas in, ta tid från dem vi jobbar med. Otillräckligheten är vår ständiga följeslagare. 

Hon där framme vid podiet säger att vi har ett av de svåraste jobben som finns. Men orden blir tomma och betydelselösa så länge de inte kommer med resurser.

Grunden för att kunna utföra ett bra arbete inom exempelvis LSS, är rimliga scheman och fungerande arbetsvillkor. Det hjälper inte med spröjsade fönster om taket läcker. Vi behöver en grund att stå på. Vi behöver resurser och möjligheter att verkställa det vi kan. Känslan av otillräcklighet är ingen hållbar drivkraft. Inte någonstans.

Vi behöver arbetsro. Vi behöver förutsägbarhet och möjlighet att planera våra liv. Framför allt behöver de som är beroende av vår hjälp personal som mår bra. De behöver människor omkring sig som har arbetsro. De behöver inte stressade människor inringda i sista stund eftersom det inte finns några vikarier. De behöver personal som kan fokusera på det som är viktigt. Att det viktiga inte är att lösa de mest akuta schemaluckorna. De anställningsvillkor som blir ett hån mot oss blir inte desto mindre ett hån mot dem. 

Hon där framme vid podiet säger att vi har ett av de svåraste jobben som finns. Men orden blir tomma och betydelselösa så länge de inte kommer med resurser. De svåraste jobben som finns ska lösas av individer utan makt och inflytande. Som arbetar med människor med låg status i samhället. Som själva har låg status. I en sektor som ses som tärande. Vad gör den maktlösheten med oss?

Vad gör den maktlösheten med er som arbetat ett helt liv? 

PS: Ser med sorg hur klimatnödläget blir alltmer uppenbart och hur tillväxtsamhället fortsätter som vanligt.