Undersköterskan Antonina: ”Hela Europa hotas av kriget, hjälp oss”

24 februari, dagen då Ryssland startade kriget mot Ukraina hade undersköterskan Antonina Golin det tidiga passet på akutvårdsavdelningen AVA på sjukhuset i Skövde. Hon vaknade klockan sex och åkte direkt till jobbet utan att höra eller se några nyheter. På plats var det full fart fram till frukostrasten klockan nio då hon satte på telefonen.

– När jag öppnade den var där massor av inlägg. Det är krig! Det är krig i Ukraina! Jag bröt bara ihop. Jag fick mycket stöd och de erbjöd mig att åka hem, men det ville jag inte. Jag klarade inte att åka hem med mina tankar, berättar hon.

Delar hemstad med Zelenskyj

Antonina Golin har bott i Sverige i 12 år och här har hon man och två barn. I hemstaden Kryvyj Rih (det är också president Volodymyr Zelenskyjs hemstad) som ligger i mitten av Ukraina bor hennes syster Ludmila med man och vuxen son. I en by strax utanför stan bor hennes mamma Natalia kvar.

– Jag ville på en gång att de skulle ta sig hit till Sverige men de sade nej. Jag frågar dem på nytt varje dag men de säger att de vill stanna. Min syster har sin man och sin son som försvarar vårt land och hon vill inte åka ifrån dem, min mamma vill inte heller. Jag kan förstå dem och jag är stolt över dem och alla andra ukrainare som stannar kvar, men jag vill förstås att de ska komma hit.

Molotovcocktails

Hon berättar att läget i Kryvyj Rih, som har lika många invånare som Göteborg, fortfarande är ganska lugnt. Staden har inte bombats till skillnad från andra mer strategiska städer i Ukraina. 

– Det är många som flytt till min hemstad just nu för att gömma sig eftersom det fortfarande är lugnare där. När invånarna har möjlighet samlas de i skollokaler och tillverkar kamouflagenät och molotovcocktails. Min systers son är 24 år och jobbar som polis och han arbetar dygnet runt just nu. Det är ju han och alla andra vuxna civila män som ska försvara staden om den blir angripen.

Snart slut på läkemedel

Antoninas syster Ludmila är sjuksköterska och arbetar på en privat mödravårdscentral med gravida kvinnor. Hon har berättat att många av de blivande mammorna har stressymtom som har lett till komplikationer i graviditeterna.

– Även om det fortfarande finns vatten och det går att baka bröd så börjar det ta slut på apoteksvaror. De får inga nya leveranser och snart är allting slut. Jag har hört att det kommit skadade soldater till sjukhuset i staden trots att striderna är en bit bort, men det har blivit så fullt där striderna pågår att de skickats vidare.

Vi klarar oss inte själva när Ryssland visar sin makt. Vi kan göra motstånd, men vi är ensamma och måste ha hjälp.

Här hemma i Sverige försöker Antonina klara av vardagen så bra hon kan trots de ständiga tankarna på familj och vänner i Ukraina. Hon arbetar just nu halvtid och pluggar halvtid för att få fördjupade kunskaper i akutsjukvård. En utbildning hon får via sin arbetsgivare.

– Det är jobbigt nu och svårt med koncentrationen. Men efter jobbet samlas vi och packar grejer till Ukraina. I går skickade vi en stor lastbil till gränsen med saker som behövs.

”Vad vill Ryssland med oss?”

Antonina är samlad trots att hon berättar om hur det känns att ha sin mamma och syster kvar i ett land där vanliga civila dör av bomber, kulor och minor. Det är när vi pratar om vad som ska till för att kriget ska upphöra som det brister:

– Kriget är elva dagar nu. Vad vill Ryssland med oss? Jag har ett hopp att hela världen ska hjälpa oss, att andra måste agera. Vi klarar oss inte själva när Ryssland visar sin makt. Vi kan göra motstånd, men vi är ensamma och måste ha hjälp. Det är inte bara Ukraina som hotas, min uppfattning är att hela Europa hotas. Hjälp oss bara!